Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sarah Delshad: Känn ingen sorg för mig Sergels torg

Jag har kommit på mig själv de senaste åren uppleva det. Några gånger, mycket tydligt och mycket, mycket snabbt. Jag kan i och för sig räkna tillfällena med min ena hand. Men ändå. Upplevelsen kommer främst när jag är själv och springer ärenden i city, i närheten av T-centralen eller sitter på tunnelbanan. Då jag befinner mig i någon form av befolkad mittpunkt. När jag helt plötsligt kan slås av en obehaglig, men klar tanke av att “tänk, HERREGUD, tänk om någonting skulle sprängas, just nu, här, i denna sekund” som det har gjort i Nice, Paris, Bryssel och Orlando (listan börjar bli lång). Det kommer så snabbt, och så starkt att det nästan paralyserar mig. Lika snabbt som det kommer, viftar jag givetvis bort det med verklighetsbaserade argument, något i stil med att “något sådant skulle ju självklart inte vara möjligt i Sverige, skärpning för Guds skull”. Fast skulle det... inte, fortsätter jag resonera med mig själv. Är det hjärnspöken eller är det befogat.

Hur kunde detta ske? Att jag som alltid betraktat gator och torg relativt trygga, börjar nu på en viss nivå vackla... i min trygghet. Den där tanken och dess paralysering, jag tänker på den och funderar över hur samtiden egentligen formar oss. Att allt mer frekvent och allt närmare oss, behöva möta terror. Gång på gång. Det börjar bli så pass förekommande att vi inte längre chockas i samma utsträckning som vi gjorde förr. Obeskrivligt läskigt. Vad gör det med den lilla människan att leva under en skräckens tid? För nog lever vi under en tid av skräck, och visst sätter det spår. Jag tänker samtidigt på hur otroligt viktigt det är att påminnas om att dessa attacker i Europa på sistone, är vardag i många delar av världen. Att den sekund av rädsla som några fåtal gånger drabbat mig på Sergels torg, är en fis i rymden i jämförelse med resterande värld 2016. En lastbil fylld med sprängämnen dödade minst 130 människor - varav många barn i Bagdad i början av juli. Beirut november förra året likaså. För att inte nämna Syrien, Afghanistan... Listan kan göras väldigt lång. Kort efter dådet i Nice möttes vi av nytt våld. Denna gång i Turkiet där över 265 personer har dödats i samband med ett kuppförsöket och fler än 1.400 skadats.

Det är en skräckens tid, minst sagt. Och det är en tid som inte direkt blir bättre av texter likt denna. Det förstår jag. Men den där upplevelsen, den där korta men intensiva rädsla, som jag börjat uppleva på sistone, den tåls att berätta om. Den tåls och bör berättas om då jag är mycket övertygad om att jag knappast... delar den ensam.