Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Se och lär, Rickard Olsson

Jag har kort nämnt honom tidigare, och eftersom Discovery nu kör nya avsnitt av ”Skitiga jobb” passar det ju bra att hylla en av mina tv-favoriter: Mike Rowe. I programmet får programledaren Rowe prova på (i varierande grad) skitiga jobb, vilket ju är underhållande i sig. Den största behållningen får jag ändå från Rowes aldrig sinande ström av självförringande humor och förmåga att – i brist på ett bättre ord – charma dem han jobbar med.

Annons

Han ser ut som en riktig karlakarl (till och med namnet låter macho) och har en dånande basröst som reklammakare drömmer om, men de flesta skämten sker ändå på hans bekostnad. Det blir nästan ståuppkomik när han vräker ur sig det ena infallet efter det andra. Fumligheten och tvekan inför att ta krypa ner i en kloak eller inseminera kor hör naturligtvis till rollen, en roll som han verkligen behärskar.

Jag har ingen aning om hur mycket som är manusbundet, men det känns åtminstone som att det mesta är improviserat. Man kan leta upp gamla klipp från tidigt 90-tal på YouTube där en yngre Mike med illa dold sarkasm säljer skräp på amerikansk tv-shop. Humorn och samspelet med gänget bakom kamerorna fanns redan då. Han verkar helt enkelt vara en schyst kille som kan vara naturligt rolig. Se och lär, Rickard Olsson.

Han tydliggör även hur viktigt valet av (eller turen att få) rätt programledare till ett program kan vara. Den europeiska versionen av ”Skitiga jobb” med Peter Schmeichel (?) i huvudrollen saknade precis all den sköna stämning och karisma som den vasst välartikulerade Rowe kan bidra med. Schmeichel må ha varit bra i mål, men någon stor underhållare är han definitivt inte.

”Uppdrag granskning” har också kört igång med en ny säsong, även om det kanske inte märktes särskilt mycket i premiärprogrammet. Avsnittets långa reportage om en 20 år lång ”grannfejd” i Norrland kändes till största delen som gammal skåpmat. Jag förstår att ämnet blev mer aktuellt igen efter ett mordförsök tidigare i år, men innehållet motiverade inte ett 40 minuter långt inslag.

Det blev snabbt uppenbart att man egentligen inte hade något nytt att komma med när inte särskilt många av de berörda parterna var intresserade av att uttala sig. I stället visade man en massa gammalt arkivmaterial, vilket i bästa fall får ses som en sammanfattning av konflikten. Om det inte finns tillräckligt med material måste redaktionen bita i det sura äpplet och korta ner inslaget.

Skakiga hemvideor med stenkastning och glåpord formligen skriker av desperation att fylla ut programtiden med lite action i brist på handling. Riktigt skrattretande blir det när man tar till det vanliga knepet att filma den sammanbitne reportern i sin bil på väg för att hitta sanningen (eller fler klipp från -96). Ackompanjerat av samma allvarstyngda musikslinga som man tycks använda i alla sina program.

Mer läsning

Annons