Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Se Treme för musiken

Annons

Amerikanska södern augusti 2005. Orkanen Katrina drabbar främst Mississippi, Lousiana, Alabama och Florida och sammanlagt dör omkring 1 800 personer. New Orleans är en av de städer som drabbas svårast, stadens skyddsvallar – och murar håller inte emot vattenmassorna och översvämningen är ett faktum. Många månader efter Katrina var stora delar av staden fortfarande obeboelig och många kunde aldrig återvända till sina hem.

”Treme” som går i SVT på fredagskvällarna, handlar om tiden efter Katrina i New Orleans. Treme är en av de äldsta stadsdelarna, och historiskt viktig för den afroamerikanska kulturen och musiken. Och det är också där de människor vi följer bor eller arbetar.

Det är en kaotisk tid som skildras och till en början är personerna vi möter svagt länkade till varandra, mest för att de delar en vardag utan den vanliga strukturen. Hur tjänar man sitt uppehälle om allt spolats bort? Hur hanterar man det faktum att ens hus är helt demolerat och aldrig mer går att bo i? När man ska driva en restaurang men försäkringen inte gått genom ännu så pengarna sinar? När polisen inte kan ge besked om var ens släkting, som var häktad vid tiden för översvämningen, tagit vägen?

Livet går vidare fast på andra sätt än tidigare och här framstår det som att det är kulturen som håller människorna vi möter vid liv när samhället på många andra sätt har krackelerat.

Musiken i New Orleans tystnade aldrig och serien innehåller många lokala musiker från delstaten Louisiana och andra delar av landet.

Tydligen är det seriens absoluta ambition att vara så verklighetstrogen som möjligt.

När jag sett de första avsnitten av serien började jag drömma om att åka till New Orleans. När jag skrev om det på facebook fick jag många svar av dansvänner som tänkt detsamma. New Orleans! Klart man vill åka dit. En av världens coolaste balboadansare bor ju där, jazz- och bluesklubbarna, musikerna på gatan, de häftiga husen. Ja, det låter självklart.

Se ”Treme” för musiken men också för den dokumentära känslan och för att till och med vinjetten ger nya perspektiv som vi så långt från katastrofen inte kunnat föreställa oss. För karaktärerna, för livsglädjen, för sorgerna och för reslängtan till något helt annat än det vanliga livet här. Och kanske också för de gående begravningarna. En sån vill jag ha den dagen det är dags att lämna. Musikerna sakta vandrandes efter kistan, sorgset men ändå mitt i livet när man hör musiken. Liv och död tätt länkat.

Nej hörni, nu går jag och kolla flygpriser.

Ellen Landberg

Mer läsning

Annons