Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sevärdhetens förbannelse

Annons

Vart tar alla filmer som man aldrig hinner se vägen? De där filmerna man tänkte titta på, men sköt på framtiden. I väntan på ett bättre tillfälle, en lämpligare kväll, mer passande sällskap. Eller egentligen mest av allt därför att man inte kände sig riktigt förväntansfull. Inte tillräckligt motiverad.

Det finns en ocean av bortglömda filmer. Filmer man till och med har glömt att man har glömt.

Jag menar inte mästerverken man borde sett men förträngt.

Nej, jag menar de där filmerna som aldrig kallas tokbra. Men som förmodligen är riktigt hyggliga. De som inte får översvallande omdömen utan i stället benämns sevärda.

Inte speciellt övertygande. Allt är väl egentligen sevärt. Till och med Åsa-Nisse (mer om den saken i biorecensionen senare i veckan). Särskilt om man jämför med alternativa sysselsättningar som att dammsuga eller städa muggen.

Ur de förlorade filmernas hav (som rent fysiskt utgörs av röran på mitt skrivbord) fiskade jag häromdagen upp ”Solisten”. Den kom på dvd förra året och hade inte försvunnit alltför djupt.

Ett amerikanskt drama med verklighetsbakgrund, baserat på bok, gjord av succéregissören från ”Försoning” – Joe Wright, och med kända skådespelare.

Generellt gillad av kritikerna. Men inte ansedd som omistlig. Svenska recensenter gav huvudsakligen treor och några fyror i betyg efter biopremiären 2009. Typiskt sevärd. Vilket resulterade i att knappt 2 000 svenska biobesökare såg ”Solisten” (290 000 såg ”Göta kanal 3”). Den reas redan på dvd.

”Solisten” handlar om Nathaniel Ayers (Jamie Foxx) som släpar runt en varuvagn med sina enkla ägodelar, plastkassar, sunkig madrass, en trasig fiol. Han sover om nätterna mellan pelarna i en biltunnel i Los Angeles.

”Solisten” handlar också om Steve Lopez (Robert Downey Jr), trött journalist i tynande tidningsbranch. Han letar desperat efter spektakulära ämnen till sin spalt i Los Angeles Times. Nathaniel Ayers tragiska öde passar perfekt. Musikgeniet som kunde blivit firad cellist – och slutade som trashank – endast applåderad av duvornas vingslag.

Läsare engagerar sig efter artikeln. En dam skänker Nathanael sin cello. Lopez hyllas för journalistbragden. Men sen då? Vad är hans personliga moraliska ansvar? Vad betyder en enda återfunnen Nathaniel bland stadens 90 000 hemlösa?

Verklighetens Steve Lopez fick gå på galapremiären av ”Solisten”. Verklighetens oberäkneliga Nathaniel Ayers stannade utanför biografen. I filmen skymtar han förbi i en cameoroll.

Men tvärtemot förutsättningarna är det här långt ifrån något sentimentalt drama. Intressanta frågor ställs, Jamie Foxx gör en sanslöst bra gestaltning av en psykiskt labil man. Filmen visar omtumlande scener från de smutsiga kvarter där de 90 000 (90 000!) hemlösa och sjuka lever som i en annan stad.

Det råkade bara bli ”Solisten” den här gången. En av de glömda filmerna. Som råkade berätta om de glömda människorna.

Sevärd låter som en prisjämförelse. Det är i själva verket ett löfte. Om att man aldrig ångrar sig.

Mer läsning

Annons