Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sexton mil fram och tillbaka

/

Annons

Mitt sista år på högstadiet tillbringade jag nästan all tid till att fundera ut vad jag skulle göra med mitt liv senare. Vad jag skulle bli när jag blir stor, och vilket program jag skulle välja för att känna att jag ändå trivdes en gnutta. När tiden väl kom för att välja, valde jag medieprogrammet på Borgarskolan. Vilket jag absolut inte ångrar.
Det jag då inte visste var att jag skulle att ha en lång resa framför mig. Det innebar att det var fem dagar per vecka. Jag tänkte inte mycket mera på det, utan jag hade ju ett långt sommarlov framför mig så jag hade inget att bekymra mig över just då. När dagen kom då jag skulle ta mig till skolan i Gävle var hela jag förväntansfull och glad över att få upptäcka något nytt och inte bara den lilla delen hemma i Skärplinge där precis alla vet vem man är. Det blir lätt så, har man en gång bott på ett ställe blir man fast där hela livet. Jag kände verkligen att det var dags att upptäcka en ny stad för att jag själv skulle trivas.

När jag påbörjade mitt första år på gymnasiet bodde jag hemma hos min mamma och pappa. Åtta mil från skolan och två mil till närmsta busshållsplats. Vilket gjorde att min mamma varje dag var tvungen att skjutsa mig, de två milen för att jag ens skulle komma till bussen som skulle ta mig till Gävle. Min bästa vän flyttade då till Uppsala för att tillbringa sin tid på gymnasiet där, vilket resulterade till att jag kände mig ännu mer förvirrad. När jag påbörjade min första dag insåg jag redan då att bussåkandet tog kål på mig, och då var det bara sensommar. Med en tre timmars lång bussresa varje dag, det gick verkligen inte, men jag höll ut.

När vintern kom och det blev otäckt mycket snöoväder började jag verkligen fundera över vad jag höll på med. Åka buss i flera timmar per dag och sitta och frysa rumpan av sig på bussen för att åka till skolan i några få timmar. Plus att jag även var tvungen att göra flera byten varje dag för att bussarna inte tog mig vidare dit jag skulle. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig att göra för att komma till skolan.
Efter ett tag träffade jag en kille som jag än i dag är tillsammans med. Endast några få månader senare bestämde vi oss för att flytta in till Gävle. Jag kan säga att det är nog det bästa beslutet vi har tagit. Jag har nu endast några få meter till bussen, och skolan ligger några få kilometer bort. Mina underbara vänner bor runt omkring mig och jag kan inte klaga. Dock kan jag ibland sakna känslan av riktigt lantlig luft, den fria känslan och att inte behöva ut och gå på en gågata eller cykelbana. Du har skog, stigar och lantvägar som du kan vandra omkring på i din egen takt. Och dessutom inga avgaser som förgiftar dina lungor.

Det jag nu har att säga är att ska du gå i skolan långt borta, se till att du verkligen vet vad du ger dig in på och gör absolut inget du inte kommer att orka med. Långa bussresor varje dag kan resultera till att du inte kommer att orka med skolan. Se till att prata igenom situationen med dina föräldrar, det är faktiskt din framtid som står på spel!

Linn Andersson
prima@arbetarbladet.se

Mer läsning

Annons