Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Simon Ridell: Nån Lamotta får det vara – det är inte journalistik han sysslar med

Annons

Här kommer en sammanfattning av ännu en bottenrekord-artad vecka hos högersympatisörerna i sociala medier. Det är lite som på den tiden när Sergej Bubka slog rekord på rekord i stavhopp – fast i högerns fall sätter de nya rekord i att hitta sätt att sjunka lite lägre för varje vecka som går.

Det första lågvattenmärket från högerns helg var alla de som spred vidare den grova missuppfattningen att Greta Thunberg menat att världsledare ska arkebuseras när hennes ord "put against the wall" under en Friday's for future-demonstration i Turin för en gångs skull var ett lite slarvigt valt uttryck i ett engelskt sammanhang. På svenska betyder att "ställa någon mot väggen" att ställa någon till svars och inte något mer. Något alla svenskar vet, däribland Gävleborgs egen notoriske twittrare och riksdagsledamot Lars Beckman (M), som ändå valde att elda på stämningen mot Greta Thunberg.

Det andra skeendet som får en att undra var smärtgränsen går för högern när det gäller att spela dum för egen vinning är den senaste Joakim Lamotte-följetongen i efterdyningarna av hans besök i Trollhättan.

Joakim Lamotte, "Swish-journalisten" som själv utgör den provocerande faktorn när han åker till marginaliserade delar av svenska städer för att – i hans tycke – visa verkligheten, åkte alltså till Kronogården i Trollhättan förra veckan.

Där har det onekligen varit oroligheter på sistone, en polisbil har slagits sönder, flera fordon har bränts upp och vård- och blåljuspersonal har attackerats med raketer. Det är något medier har rapporterat om. Ändå är det i Joakim Lamottes värld mörkat, så här skrev han exempelvis under måndagen med anledning av att Alexandra Pascalidou kritiserat honom:

"När jag visar upp en verklighet som inte etablissemanget vill ska komma fram så blir det ramaskri i hennes läger."

Det är bara att upprepa, "etablissemanget" som Joakim Lamotte pratar om, ett uttryck han anammat från extremhögern, har i allra högsta grad rapporterat om det som hänt. Till exempel hade Expressen/GT ett långt reportage på sin sajt 11 december en dag innan Joakim Lamotte gjorde sitt "livereportage", där de till och med pratade med Kronogårdens unga. Något Joakim Lamotte inte fick chans att göra eftersom det han gör inte är uppriktig journalistik, utan ett sätt att provocera fram nya oroligheter att visa upp för sina följare som glatt swishar honom för besväret.

Det är förstås illa att han bland annat fick motta slag, fick en banger kastad i närheten av sig så hörseln fick sig en törn och enligt hans Facebook-sida fick kamerautrustning stulen. Under gångna helgen avslöjade han dock att han innan han åkte till Trollhättan skrivit på ett avskedsbrev ifall han aldrig skulle återvända – så han visste onekligen vad som väntade och valde ändå att provocera fram reaktionerna. "Modigt" tycker hans anhängare, dumdristigt tycker andra, överdramatiskt och rent löjligt tycker en tredje.

Om inte Joakim Lamotte åkt till Kronogården hade det varit lugnare där förra torsdagen. Så enkelt är det faktiskt.

Det Joakim Lamotte gör borde åtminstone snudda vid att räknas som en opinionsyttring och kräva att han söker demonstrationstillstånd hos polisen – med risk för att han får avslag då det onekligen finns en överhängande risk att det blir bråk i samband med hans olika sammankomster. Men han kan gömma sig bakom en väldigt rymlig definition av vad som är en journalist. Om han bara kallade sig för opinionsjournalist eller rätt och slätt opinionsbildare hade han i alla fall blivit tagen på ett lite, med betoning på lite, större allvar.