Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Simon Ridell: Vänsterpartiet är Socialdemokraternas röda samvete

Annons

Det som en gång var ett extraordinärt tilltag, ett parlamentariskt verktyg av allvarligaste sort och något som just därför bara användes väldigt sällan har blivit vardagsmat i det skruvade politiska landskap vi befinner oss i. Det är inte första gången ungefär något sådant står på en ledarsida. Misstroendeförklaringarna och hoten om att genomföra dem flyger i alla riktningar och gissningsvis kommer vi att få tröska oss igenom 2-3 stycken även nästa år.

Senaste i raden är Vänsterpartiets mot Eva Nordmark, som under måndagen drogs tillbaka och fick följden att Moderaterna och Kristdemokraterna gick samma väg.

Skillnaden mellan de misstroendeförklaringar som kommit från höger på sistone, från M och SD, och den som nu Vänsterpartiet hotade med mot arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S) är att den senare hade potentialen till en faktisk effekt. De från höger har bara haft ett symbolvärde. De misstroendeförklaringarna – mot Annika Strandhäll och Morgan Johansson senast – har bara varit ett spel för galleriet från höger för att göra sig märkvärdiga och flagga med sitt missnöje. De har bara velat positionera sig och på ett tomt och verkningslöst sätt visa för väljare att de inte alls är som regeringen. Högerns försök till misstroendeförklaringar har varit ansvarslöst trams.

Vänsterpartiet däremot, de har spelat sina kort väl och hotat om en misstroendeförklaring som tvingat januaripartierna i rätt riktning. På måndagen kom beskedet att reformen av Arbetsförmedlingen skjuts upp och att den reformeringen inte ska vila på LOV (Lagen om valfrihetssystem).

Att de någonsin skulle ha tagit misstroendeförklaringen hela vägen och därmed riskerat att Ulf Kristersson (M) blev statsminister med stöd av Sverigedemokraterna är helt otänkbart – men blotta tanken på att det skulle kunna gå så långt har tvingat Centerpartiet att omförhandla hur reformen av Arbetsförmedlingen ska gå till.

Det som vid första anblick kunde se ut som en attack mot en av Socialdemokraternas ministrar var i själva verket en hållhake mot Centerpartiet som haft AF-reformen som en av deras viktigaste punkter för att ingå i januariavtalet. En liten, liten knuff mot en lite, lite rödare politik – och även om det Vänsterpartiets spel satte Socialdemokraterna i en besvärlig sits så var det en sits som de behövde sitta i.

Det är tydligt att Vänsterpartiet inte kan hållas helt isolerat, de kan påverka och kan ha ett inflytande även om det krävs drastiska metoder. Till Centerpartiet och Liberalernas förtret är det nu uppenbart att de är inmålade i ett hörn – och tvingas nu inse att det är en omöjlighet att tillmötesgå punkten i januariavtalet som säger att V ska hållas utanför.

Även om det var ett skyhögt spel från Vänsterpartiet, som fick pulsen att gå upp farligt högt där ett tag, är det tydligt att de kan fungera som Socialdemokraternas röda samvete. De har möjligheten att driva den högerlutande mittenkonstellationen Sverige har vid rodret lite mer åt vänster.

Vänsterpartiet har en viktig roll när det gäller att dra ner byxorna på Socialdemokraterna. Det här är pinsamt för S för att det belyser hur mycket de fick ge upp vid förhandlingsbordet för att komma till makten. Det är besvärande att S känt sig okej med att gå fram med den här nedmonteringen av Arbetsförmedlingen – och bra att V kan sträcka sig från baksätet och dra i handbromsen.