Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Själv skidade jag till jobbet

Att vara insnöad kan vara en både omtumlande och upplyftande känsla.
Det som började som ett vanligt ymnigt snöoväder urartade under dagarnas lopp till en katastrof och en upplevelse utöver det vanliga.

Annons

Folk skottade och skyfflade eller slet ned sina snöslungor. Förgäves.

En väninna till mig klarade sig med ett nödrop från att bli fast i Gävle. Hennes tåg blev det sista som passerade stan, 13 timmar försenat. Därefter lamslogs tågtrafiken, stan blev isolerad och onåbar.

Allt blev vitt, vackert och märkligt tyst i de manshöga drivorna, som täckte hela köksfönstret. Bilen på garageuppfarten begravdes i snömassorna. Inte ens antennen syntes.

Måndagmorgonen var ett enda stora skämt. Jag skulle ned och leda nyhetsarbetet på tidningen. Men hur skulle jag ta mig ut ur huset och ned till stan?

Bara att öppna ytterdörren var en prestation, eftersom snön nådde över karmen. Vi blev tvungna att skotta in snön i hallen och lägga den i badkaret, innan vi bit för bit tryckte upp dörren. Medan snön yrde skottade vi en liten gång – bred som snöskyffeln – ned till den osynliga gatan.

På med overaller och skidor och iväg till Hagaström, där vi hyrde en snöskoter, med vilken jag kunde ta mig ned till stan. Snöskotern blev sedan fotograf Lars Nyqvist främsta hjälpmedel för att ta sig runt i Gävleområdet.

Själv skidade jag fram och tillbaka till jobbet. När snösvängen lyckats ploga fram de viktigaste tillfartsvägarna promenerade jag. Inga bussar och bilar syntes till.

Vi gjorde tidningar varje dag, men kunde inte dela ut dem. Prenumeranterna fick i stället hämta dem vid särskilda utlämningsställen i spridningsområdet. Webbläsandet var inte så utbrett ännu.

Trots de extrema förhållandena var det roligt att göra tidning. Lika roligt som att träffa folk på väg till jobbet.

Jag slog följe med människor jag aldrig pratat med förut. Tillsammans vandrade vi ned mot staden under ivrigt pladder. Stämningen var lätt och otvungen, som på Cityfesten. Det vanliga vardagsgnället hade ersatts med en känsla av upprymdhet och förtjusning, kryddad med några stänk ödmjukhet inför naturens mäktiga krafter.

Att bli insnöad födde en hjälpsamhet och en nybyggaranda, som endast kriser kan frammana.

Snöromantik eller inte, men vi som var med blir lätt nostalgiska när vi tänker tillbaka på århundradets snöoväder.