Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjuk? Sälj huset. Mona? Aldrig!

Annons

Annica Holmquist är inget undantag, hon är regel. Svårt sjuk, oförmögen att arbeta, högar av läkarintyg. Det räcker räcker inte: sedan juli är hon utförsäkrad. Efter Försäkringskassan återstår bara socialhjälp. Men hårda regler där för att kvalificera sig också för livsuppehållande hjälp; sälj din lägenhet inom fyra månader. Återkom när pengarna tagit slut.

Ännu ett fall för socialförsäkringsminister Cristina Husmark Persson, men hon kommenterar inte. Statsministern, ytterst ansvarig, flyr från mikrofonerna.

Efter förfärande detaljer och berättelser om rent omänskliga beslut i TV4 och Aftonbladet ska kassan nu se över fallet. Det är den vanliga proceduren; upprörande fall med stort mediegenomslag ses alltid över.

Andra, mindre uppmärksammade men lika svårt sjuka, kanske döende, ges ingen rätt till omprövning. De får klara sig bäst de kan. Regler är regler och lagar ska följas. Tjänstemän, servila mot makten, obönhörliga mot de sjuka, gör bara sitt jobb. De räknar kommatecken och studerar paragrafer. Är de flitiga kommer några moderater med tårta.

Men redan på måndag får Monica ett nytt liv och myndigheternas respekt. Så fungerar det i högerns Sverige; medveten klasspolitik som pekar ut de svaga grupperna kan skrivas om lite, om tv och tidningar trycker på. En svajig regering anpassar sig. Men själva föraktet för svaga rubbas inte.

Några gubbar gråter ut i spalterna och förklarar att de, gamla trogna sossar, aldrig kan rösta på Mona Sahlin. En slarver, med för många felparkeringar. Också ryggradslös.

Erlander, Palme, Carlsson var bättre, till och med Göran Persson. Hederliga och redliga. Men Mona? Omöjligt att lägga en röst på henne. Gubbarna återvänder till partiet när Mona bytts ut. Då duger vilken gubbe som helst.

Hellre fyra år till med Reinfeldt, hans klasskampspolitik och utpekande av bärande och tärande, våld mot sjuka och hot mot de olyckliga arbetslösa. Den politiken drabbar ju inte oss, vi är en del av samhällsbärarna.

En trött gubbe lägger sin röst på Göran Hägglund, en rolig krumelur som förtjänar en gammal sosses röst. Det blir ett stöd för moralisk upprustning, homofobiska värderingar, skapelseberättelsen (allt började för 6 000 år sedan. Glöm människans ursprung. Gud skapade mannen) och bidrag till hemmafruar.

Sura uppstötningar samlas i texter som storknar av förakt. De gnäller och självömkar; vi som alltid stött partiet och så valdes Mona till partiledare. Varför gjorde partiet så mot oss?

Men inte en rad om Reinfeldts svarta hemhjälp, Borgs svarta städhjälp och Bildts svarta husmor. Eller Billströms ideologiskt motiverade vägran att betala tv-licens. De är ju grabbar bland grabbar.

Inte heller något om de ministrar Reinfeldt sparkade ut efter fusk och skattefiffel.

Monas sak av helt annan dignitet. P-böter och ett tjänstekort för privata köp. Att hon varje månad nollställde kontot hör inte hit. Det är Mona-principen som gäller; slarvig kvinna duger inte. Men män som fuskar och trixar är ju ändå män.

Väldig förväntan hos moderaternas finansiärer och och kretsarna kring Svenskt näringsliv och de välavlönade ideologiska furirerna i Timbro och hos andra enklare megafoner. Segern nära och snart fyra år till för att stöpa om samhället.

Nu, under den andra mandatperioden, hög tid att på allvar bygga om landet. Dags för revansch. Borgerlighet i stället för sossefiering.

Vi börjar med Las, steg för steg. Sedan krävs lönesänkningar, i tider av riskfyllda ekonomiska tider. Reinfeldt upprepar, vi måste ta ansvar för landet. Särskilt den delen av landet som står oss nära.

Facken pressas tillbaka och en låglönemarknad öppnas för ungdomar, invandrare och andra som inte passar in på den öppna arbetsmarknaden. Sedan skramlar den ekonomiska eliten ihop miljarder och bygger nya kärnkraftverk. Maud Olofsson ges några nya vindkraftverk som tröst.

Jag hittar en formulering i Sverigedemokraternas lokala lilla häfte som jag ansluter mig till. Övrig text är, som alltid, torftig, inskränkt, enfaldig och illa formulerad.

Några arbetslösa kandidater ler mot kameran och lovar nya jobb och nytt hopp, men först stopp för invandring, nedmontering av det mångkulturella samhället och nej tack till migrationsverket. På sikt ska denna kommun bli etniskt homogen. Bara vita på våra gator.

Men så detta: ”...åter göra Älvkarleby till en vackert underhållen ort med stilfull arkitektur, konst och grönområden”.

Det var bättre förr och ge oss den tiden åter. Ett parti för nostalgiker, vanligtvis drömmande om Sverige före 50-talet. Konsten var då enkel och föreställande, främst röda stugor och nakna kullor från Siljan. Grönområden sträckte sig ut över hela landet. Nu står där betongklossar och miljonprogram.

Men stilfull arkitektur? När då? Jag letar i minnet, och finner Höghuset. Lottagården? Vattentornet? Centrum?

Men gärna mer underhåll, särskilt av Gävlevägen, mellan rondellerna.

n Säsongens sämsta match redan i första omgången. Nu kan det bara bli bättre.

En viktig dag i morgon. Dags för eftertanke och reflektion, har jag stött mitt lag fullt ut? Också i nederlagens bittra stunder? Har jag backat upp lagledare, arbetare och stab? Eller har jag surnat till och talat illa om de som misslyckats? Det är möjligt. Men om några timmar har vi svaret; Allsvenskan eller Superettan för Gif?

Annons