Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Ska vi ha en framtid utan skuld måste ensamkommande afghaner ges amnesti"

Hösten 2015 kom till vårt land en grupp hoppfulla, rädda pojkar, företrädesvis från Afghanistan med hazariska rötter. De hade vistats i Iran under hela eller delar av sitt liv på grund av förföljelse i Afghanistan. I Iran hade man varit papperslös, inte fått gå i skola, varit barnarbetare. Levt i rädsla för att bli utvisad.

När de kom till Sverige, efter flera veckors flykt, satte den svenska byråkratin in. För i stort sett alla ensamkommande under 18 år tillsattes god man, placering i familjehem och skolgång. En välfungerande integrationsprocess.

När det gått två, tre år började många få beslut från Migrationsverket. Vissa fick uppehållstillstånd. Andra besked om att deras ålder skrivits upp och fick inte längre bo kvar i sina familjehem. Med några dagars varsel skulle de flytta ut. Om asylprocessen inte var avslutad erbjöds ett asylboende där det just då fanns plats. Utan hänsyn till sociala kontakter och skolgång. Andra skulle utvisas till Afghanistan som bedömdes som säkert för dem, även om de aldrig bott där. Samma land ansågs samtidigt för osäkert för svenskar journalister.

Följden av detta blev bostadslösa pojkar, som gömde sig för att inte bli utvisade. Andra hänvisades till att klara sig på egen hand.

Hur kunde detta ske? Som om vi inte ville kännas vid att vi en gång välkomnat dem, att vi inte till alldeles nyligen ansett att Afghanistan var osäkert. Som om vi inte ville tänka på den ekonomiska investering i människoliv som vårt samhälle och många av dess invånare gjort. En stor del av ungdomarna fick gymnasiebehörighet efter två år på högstadiet. En investering som vi var beredda att slänga på sophögen. För att ”ett nej måste vara ett nej och inte ändras till ett ja”. Men det svenska samhället lät ett ja bli ett nej. I detta ligger ett oförlåtligt svek mot människor i utsatthet och beroendeställning. Det blir ett ytterligare trauma att bli sviken av samhället som utgett sig för att vara säkert och humant.

Som nation har vi ett ansvar. Även om det var nödvändigt att ändra migrationspolitiken, kan inte villkoren ändras under pågående process. Det är som att ändra reglerna under pågående spel. Med den skillnaden att här rör det sig om människoliv. Och om oss alla som bor i detta land.

Ska vi ha en framtid utan svår skuld måste de ensamkommande ungdomarna med afghanskt ursprung ges amnesti. Gymnasielagen, med krav på fast anställning sex månader efter avslutade studier, kan då läggas i papperskorgen. Detta krav är orimligt att ställa på inhemska ungdomar. Att sex månader efter avslutade studier ha annat än en visstidsanställning är få förunnat. Än mer orimligt är kravet för dessa ungdomar. Låt dem i stället få en chans att känna trygghet, som vi tar för givet. Om inte, måste ansvariga förklara hur det kan vara sådan skillnad på vilket värde ett människoliv har. Och varför vi tog och inte var beredda att i alla delar ändra ett dumt beslut.

Inger Johansson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare