Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skiljelinjen i svensk politik

Så här några veckor in på 2009 är skillnaderna mellan de två politiska blocken tydligare än på många år.

Annons

De rödgröna börjar äntligen formera en aktivare oppositionspolitik efter långbänken om huruvida Lars Ohly och vänsterpartiet skulle platsa i Mona Sahlins laguppställning inför kommande riksdagsval.

Oppositionen har dessutom en betryggande ledning i de flesta opinionsmätningar, men avståndet till alliansregeringen minskar trots allt från månad till månad. Nu krävs krafttag för att behålla det politiska initiativet.

Vinnarna hittills har varit Fredrik Reinfeldt och moderaterna, men regeringen sammantaget har också högt förtroende. Enligt en Skop-undersökning i helgen anser 55 procent av de tillfrågade att regeringen gör ett bra arbete medan moderaterna ensamma är dubbelt så stora som sina tre satellitpartier tillsammans.

Nu har alliansen att tampas med en lågkonjunktur som ingen vet hur djup den kan bli. Det vi vet är att varslen om uppsägningar inte varit så omfattande som nu sedan 1990-talet. Samtidigt har högeralliansen försämrat möjligheten för människor att klara omställningen från arbetslöshet till jobb genom att skrämma bort dem från a-kassan.

Dessutom har högerregeringens så kallade arbetslinje inneburit att människor som blir arbetslösa, därför att företagen minskar sin produktion, straffats för detta. Detsamma gäller de som är sjuka.

Långtidssjuka riskerar att bli av med sin sjukersättning och tvingas ut på en arbetsmarknad, där de i dag tvingas konkurrera med friska människor om allt för få lediga jobb.

Bara i år ska 130 000 långtidssjuka testas om sin arbetsförmåga. Den som klarar att jobba men inte får ett jobb, riskerar att bli arbetslös utan skyddsnät. En grym och människofientlig politik.

Samtidigt har högerregeringen genomfört stora skattesänkningar som framför allt gynnat höginkomsttagare mest. Pensionärer, arbetslösa och hyresgäster har inte fått del av motsvarande skattesänkningar.

Den passivitet som regeringen visar eroderar snabbt den så omhuldade arbetslinjen. Många av dem som nu blir uppsagda skulle självfallet må bättre om de fick stanna på sina jobb och vidareutbilda sig i stället för att kastas ut i arbetslöshet, men regeringen tvivlar på en sådan lösning. Allt medan varslen om uppsägningar ökar.

Inom framför allt IF Metall frågar man sig varför inte regeringen kan göra som man gör i flera EU-länder, där staten går in och stödjer företag, så att uppsagda slipper arbetslöshet och i stället kan utbilda sig i en lågkonjunktur och återgå till sina arbeten när konjunkturen vänder.

De tre oppositionspartierna är olika och skiljer sig från varandra i många frågor. Inget att förvåna sig över. Vi ser samma bild inom alliansregeringen, där åsikterna går isär i en rad frågor. Avsikten med allianserna är inte att skapa ett tvåpartisystem. Det handlar framför allt om att profilera vänster och höger inför kommande val. De enskilda partierna står fortfarande sina egna liv, även om de får kompromissa mer än tidigare.

Mer läsning

Annons