Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skitsamhällets konsekvenser

Parisförorten Clichy-sous-Bois 2005. Allt började med att två unga pojkar brändes till döds när de gömde sig i en transformatorstation för att undkomma poliserna som jagade dem av okänd anledning.

Annons

Två pojkar, okända av polisen, som dog en fullkomligt meningslös död, i ett land där polisen har rätt att göra slumpvisa legitimationskontroller och kan hålla den som inte kan uppvisa legitimation i timmar. De två pojkarnas död ledde till tre veckor av kravaller, i ett land där människor i förorterna hade marginaliserats, där arbetslösheten i vissa av Paris förorter var så hög som 40 procent. Ekonomiskt armod och marginalisering fortplantar sig och riskerar en dag att explodera i social oro, som det gjorde under de där veckorna i Frankrike. Och de som bygger ett skitsamhälle, måste antingen lära sig att leva med dess konsekvenser, eller förändra det.

Nu har det brunnit i Husby. Vad som sker i Husby kan inte jämföras med vad som skedde i Clichy-sous-Bois och Frankrike 2005. Men det franska skitsamhället är även vårt skitsamhälle. Vi behandlar tredje generationens svenskar som tredje generationens invandrare. Vi har medvetet konstruerat ett samhälle där klyftorna mellan de som har och de som inte har växer. Vi har skapat ett a- och b-lag av skolor som cementerar klyftorna ytterligare. Detta är inte något som skett av en slump. Detta är resultatet av väl underbyggda, konsekvensanalyserade beslut. Det betyder också att vi valt Husby. Att vi valt social oro.

I mediesverige ser jag den välmenande medelklassen förkunna att det är viktigt att ta avstånd från kravallandet. Men är det verkligen det? Brinnande bilar går, till skillnad från mail och protestlistor signerade de utan makt, inte att ignorera. Ett samhälle omvälvs inte genom facebook-kampanjer där vi trycker gilla. Inte när politikerna slutat lyssna på andra än de redan bättre bemedlade, på den strävsamma och tillrättalagda medelklass de själva tillhör, vars språk de själva talar.

Därför blir det också smått ironiskt att efter två dygn av tystnad höra Fredrik Reinfeldt börja tala om att arbete måste ske i skolorna. Vidare är det även märkligt att den som skickas fram först är integrationsminister Erik Ullenhag, istället för statsminister Fredrik Reinfeldt. Den som vill att skolorna skall ta ansvar, måste göra alla skolor till bra skolor, istället för att skapa a- och b-skolor. Den som på allvar vill göra något åt våldet, måste sätta in våldet i sin rätta kontext. Social oro är inte en integrationsfråga, det är en samhällsfråga.

Den som varje dag av sitt liv blivit lyssnad på, kommer aldrig på riktigt kunna förstå den frustration som bor i att aldrig bli lyssnad på.
Ilska och frustration kan ta sig uttryck i sönderslagna ting och bilar i brand. Det är inte den mest eleganta formen av opinionsbildning, men det är lik förbannat opinionsbildning. Och samhällsproblemet är inte vare sig ilskan eller bilar i brand. Det är i stället de delar av vår samhällskonstruktion som ger upphov till känslorna som manifesteras genom bilar i brand.

Delar av handlingarna är brottsliga. Det är något som vi i Sverige har ett polisväsende och ett rättssystem satt att hantera. Vi behöver därför inte bekymra oss med några verbala fördömanden. Det gör juridiken i vårt ställe.
Vad vi däremot ovillkorligen måste göra är att bestämma oss för om vi är beredda att leva med skitsamhällets konsekvenser.
Eller om vi faktiskt borde välja ett annat samhälle för varandra, än det som genererar kravaller i Husby.

Jenny Wennberg

Annons