Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skivsamlingen är inte "jag" längre

”Jag kommer aldrig att träffa en kille. Jag kommer aldrig få ett riktigt jobb. Och jag kommer aldrig att äga en vettig skivsamling.”

Annons

Så skrev jag i min dagbok en gång i världen. Det var alltså de tre viktiga målen. Kille, jobb och skivsamling. Och inget av dem skulle stackars, stackars jag uppnå. De tre var dessutom intimt förknippade med varandra enligt min alldeles egen övertygelse. Särskilt punkten pojkvän och punkten skivsamling. För jag träffade ju gärna killar med enorma och (enligt pojkarna och därmed enligt mig) synnerligen vettiga samlingar. Och jag hade alltid för få alster. Alltid fel alster. Alltid för gammalt, eller bara för töntigt. Och när jag väl hade fyllt på soulförrådet låg jag hopplöst efter med något annat.

De där första kallsvettiga sekunderna när den senaste snubben stod framför min skivhylla och hummade glömmer jag aldrig. Minns så väl hur jag pustade ut när han ändå hittade nåt som han åtminstone halvgillade, satte på min kackiga stereo och vände sig mot mig igen. Då försökte jag alltid se så söt ut som möjligt. Lilla stackars lilla jag. Älska mig ändå, bad min blick. Om han inte gjorde det, eller om han inte gjorde det särskilt länge (ett vanligt fenomen), så var det naturligtvis skivsamlingens fel. Eller, hade han fattat att jag aldrig skulle få ett tillräckligt ballt eller riktigt jobb?

Jag blev äldre. Fick en lite större skivsamling. Lite mer självförtroende. Och, hör och häpna, även kärlek och jobb till slut.

När jag hade fest häromdagen insåg jag att det där med att visa upp sig själv genom skivsamlingen inte är lika viktigt längre. Den nya tekniken har för det första gjort att den fysiska samlingen inte har samma betydelse. Dessutom har jag väl insett att mina älskade skivor bara är för mig. De flesta av dem får ligga tryggt staplade i ett skåp istället för att ligga framme och ta plats. Det är ändå roligast att leka med Spotify på festen, då kan ju gästerna lägga in sina favoriter i förväg på låtlistan (nåväl, de favoriter som finns på Spotify i alla fall).

Den så kallade nya tekniken måste vara jädrigt skön för den som har för lite pengar, för lite tålamod eller ett för ynkligt själförtroende för att kunna visa upp den perfekta fysiska skivsamlingen.

En sak vill jag bara förtydliga. Det var inte jag som la in Tina Turners ”Private dancer” på listan. Jag är ju vettig. Och ball! Att jag sen har gått och gnolat om slemmiga män i tre dagar är inte mitt fel.

Elin Aarflot

Mer läsning

Annons