Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skolflummet

I årets första partiledardebatt stod Jan Björklund för bara två månader sedan och pratade om att det inte finns något direkt samband mellan resurstilldelning till skolan och elevernas resultat. Jan Björklund sa också att länderna som ligger i topp resultatmässigt alla har mindre resurser än den svenska skolan. Björklund var också noggrann med att poängtera att fler lärare inte nödvändigtvis förbättrar resultaten.

Två månader senare står samme Jan Björklund tillsammans med sina regeringskollegor. Och vad gör han? Jo. Han tilldelar skolan mer resurser och fler lärare. 

Varför? Därför att mer pengar och fler lärare är något som väljarna tycker är bra. Och yngre elever faktiskt tjänar på mindre klasser.

Regeringens utspel rörande skolan är därför också en politisk självklarhet. I centrum för beskedet står inte eleverna, det gör istället den hårda kritik som mött regeringen efter det att man i höstbudgeten endast gav 600 miljoner till skolan, samtidigt som regeringen i samma budget sänkte bolagsskatten för 16 miljarder. Sedan kom PISA-undersökningen som gav Jan Björklunds flumskola betyget underkänt. Och med det beskedet kom ytterligare kritik mot regeringen. 

Lägg till detta det faktum att Socialdemokraterna börjat tala om ett kunskapslyft för Sverige, och det är inte särskilt svårt att se varför regeringen nu plötsligt gör en budgetmässig helomvändning i fråga om skolan och tilldelningen av medel. 

Sveriges position som kunskapsnation kräver politiker som satsar på skolan, för utan en god grundutbildning kan vi inte förvänta oss svensk forskning av rang. Hur bra vår skola är avgör vår framtid och vår position i den globala gemenskapen. Men det är inte därför regeringen satsar på skolan. 

Det viktigaste med regeringens besked är därför inte heller det om att det nu utlovas mer resurser till skolan. Det viktigaste med beskedet är istället det indirekta beskedet om skatterna. 

För varje satsning på vår välfärd kostar skatt. Skolan är en utgift och skatterna är inkomsten som finansierar denna utgift genom bland annat statsbidrag. Därför går det inte heller att sänka skatterna till dagens nivåer och bibehålla nämnda välfärd. 

Det är också vad Konjunkturinstitutet och Lars Calmfors konstaterat sedan länge. 

I slutet av januari förkunnade Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén i en intervju i Dagens Industri att det under nästa mandatperiod kommer krävas skattehöjningar på runt 100 miljarder om vi skall nå överskottsmålen och samtidigt bibehålla välfärden på nuvarande nivå. Samma besked lämnades under 2013 från Konjunkturinstitutet, men då bedömdes behovet vara 73 miljarder i skattehöjningar. För i grunden är det hela mycket enkelt; vi måste höja skatterna om vi skall bibehålla personaltätheten inom vård, skola och omsorg på nuvarande nivå. 

Men varken Moderater eller Socialdemokrater vill idag tala om att välfärden faktiskt kräver skattehöjningar. Socialdemokraternas besked rörande skatterna handlar om skattehöjningar på 20 miljarder. Vilket är 80 miljarder för lite. 

Debatten om behovet av höjda skatter, den drivs istället av ekonomer och myndigheter. Ett lika sorgligt som märkligt faktum, eftersom det innebär att vi idag lever med en politisk lögn. 

Och det mest provocerande med det hela är att både regeringen och Socialdemokraterna undviker samtalet med väljarna om skatterna mot bättre vetande. De är mycket väl medvetna om att vi kommer tvingas höja skatterna, eller sänka ambitionerna med välfärden. Men det samtalet tänker varken regeringen eller Socialdemokraterna ta med väljarna före valdagen verkar det som. 

Det innebär också att regeringen och Socialdemokraterna berövar sina väljare möjligheten att fatta ett informerat beslut om vilken riktning man vill att Sverige skall ta. Och detta trots att svensken, i valet mellan läger skatt och välfärd, väljer välfärden. 

Så när regeringen säger att man nu satsar 2,3 miljarder på skolan, måste vi också ställa oss frågan hur vi vill att framtidens Sverige skall se ut, och vad våra pengar skall gå till. 

Ska vi fortsätta satsa på mer i den egna plånboken, ja då måste vi också acceptera färre händer i omsorgen och vården och mindre resurser i skolan. 

Det går inte att få både och. Även om regeringen och tyvärr även Socialdemokraterna vill lura väljarna att tro det. Oftast med hänvisning till att fler i arbete kommer innebära ökade skatteintäkter. 

Vilket förvisso stämmer. Men säger oss långt ifrån hela sanningen om vad som kommer krävas för att rusta upp vår välfärd. 

Jenny Wennberg