Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skolpolitik, Bildt och Petra

En rapport från Skolverket, beställd av regeringen, ger och tar. Skolan var bättre förr, för så där 20 år sedan, men skolan i dag är inte så dålig som skolminister Jan Björklund påstår.

Annons

 

Hans ständiga svartmålning ingår i ett politiskt projekt; Björklund drömmer om disciplin, läxor och tyst i klassen. De begåvade ska sedan sorteras ut och placeras i elitkompanier. De inte lika lyckligt lottade får ta sig i kragen och läsa på.

Se på finnarna, ryter Björklund, där är eleverna bättre i allt. Det etniskt homogena Finland som föredöme, före det mångkulturella Sverige, så tänker Björklund.

Men svenska elever ligger i allmänhet på den övre halvan och i några fall under. Så ser det väl ut i de flesta länder, om en granskning skulle gå på djupet.

Men att skolan ingick i den stora ekonomiska återhämtningen efter krisen på 90-talet fick konsekvenser. Det går att peka ut Göran Persson som ansvarig, han drog in resurser som krävdes för att behålla ”en skola för alla”.

Nu monteras kommunala skolan ner, under hejarop från den borgerliga allians där Björklund ingår. De privata skolorna stimulerar konkurrensen mellan skolorna, heter det, som om det är konkurrens om de yttre villkoren som är viktigast för elever och föräldrar.

En bärbar dator om du väljer oss, lovar en skola. Den kommunala skolans erbjudande är inte så lockande, den som går kvar befinner sig mitt i ett Sverige där kulturer möts eller konfronteras. Det kan bli lite oroligt då och då. Men också lärorikt för hela livet.

Och Gävle kämpar med vikande elevunderlag, fler och fler privata, skattefinansierade skolor och en ekonomi som gröps ur. Sammanhangen kan vem som helst se; de ligger uppslagna som facit.

Inte ett ord har jag läst om de privata skolornas direktörer som håvar hem miljonvinster; det är du och jag som räcker över våra skattemiljoner. De går rätt ner i fickan eller slussas över till något bekvämt och diskret skatteparadis.

I en nästan uppgiven debattartikel i går krävde den tidigare rektorn Ingemar Ahne en politisk vilja att försvara den kommunala skolan. En sympatisk tanke, men Ahne kan inte dölja ett lätt förakt för de politiker som kämpar på. De är ”ideologiskt vilsna” i sin kamp mot friskolorna.

Jag som trodde att Skolverket skrev ut villkoren, enligt regeringens direktiv. Lokalpolitikerna kan inte göra så mycket, mer än att protestera. Alltid förgäves.

Vad de skulle ha gjort i stället, och med vilka medel, lämnar han därhän. Han är väl lika vilsen som de han lätt hånfullt kallar ”firma Leidermark och Gibbs”. Det gamla, tröttande politikerföraktet lyser igenom.

Men om Ahne vill skapar vi så gärna utrymme där han förklarar hur det borde vara, och hur vi skall komma dit.

Jag missade (slarvigt nog) det avslutande mötet med den grupp som skall rädda länet, jobben och skriva ut en vacker och möjlig framtid. (Mitt eget bidrag blygsamt).

Om regeringen lyssnar ges länet en ny start, eller en chans att lyftas bort från hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och förlamande utflyttning. Det är lika bra att vara optimist; detta är gediget, genomarbetat och nytt.

n Det politisk-industriella komplexet, från Pappers till Kristdemokraterna, vill ha mer kärnkraft. Andra ber en bön om att förskonas från mer avfall, risken att skickas in i evigheten och en bär- och svampskog utan atomsmitta.

n Carl Bildt är nästan lika impopulär som Sten Tolgfors bland sina egna medarbetare. Dåliga chefer som inte lyssnar och aldrig fikar med personalen. Och Bildt har kört UD:s ekonomi i botten, lagt resebudgeten i ruiner men bygger ändå en ambassad i Bagdad för 60 miljoner.

n Om några år får vi en ny försvarsdebatt, med samma krav som i dag. Under tiden flyger Jas omkring, ÖB vrider sina händer, generalerna lär sig räkna till 39 miljarder och våra fina yrkessoldater försvarar fosterlandet mot talibanerna i Afghanistan.

Kennet Lutti

Tel. 026-15 93 48

kennet.lutti@arbetarbladet.se

Mer läsning

Annons