Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skrev bok om att leva med Alzheimers

Sjukdomen är dödlig, drabbar många, och det finns inga bromsmediciner. Yvonne Kingbrandt från Gävle bloggar om hur det är att leva med Alzheimers.

Annons

Yvonne Kingbrandt kan inte längre spela golf eller åka slalom. Att cykla är inte heller att tänka på, för hennes balanssinne är inte var det har varit. Hon tycker att det är för svårt att ens ta en promenad i skogen.

När hennes man gått till affären glömmer hon ibland vart han tagit vägen. Och inne i badrummet har hon en lista med olika morgonrutiner, så hon inte glömmer att borsta tänderna.

Att duscha tycker hon är extra jobbigt. Det kan hon gå och dra på i timmar.

– Jag vet inte varför det känns så besvärligt att duscha just. Men jag har pratat med många andra som upplever samma sak.

De andra, det är personer som också har Alzheimers sjukdom. Det finns 125 000 människor i Sverige som har den här obotliga och dödliga sjukdomen.

– Jag kämpade för att få den här diagnosen för fem år sedan. Det låter väl inte klokt kanske. Men jag ville ha bromsmediciner. Det var först efteråt som jag insåg att det inte finns några bromsmediciner. De jag tar nu gör mig piggare och mer koncentrerad, och det är ju bra, men de bromsar inte upp sjukdomsförloppet.

Efter den insikten följde en tung period, ett år som ”inte var någon hit” som hon säger. Efter det började hon blogga.

– Min kurator sade att jag borde ta vara på någonting som jag är bra på, och prata kan jag ju!

Det fanns ingen blogg som beskrev hur det är att leva med Alzheimers, så Yvonne fick snabbt många läsare.

– Det var superviktigt. För mig var det en katastrof att sluta jobba. Med den här sjukdomen blir man extra osäker på sig själv och det är lätt att man känner sig obehövd. Men bloggen blev mitt nya jobb, med den kände jag att jag gjorde någon nytta. De som var sjuka kunde känna igen sig och anhöriga kunde förstå vad deras närmaste upplevde.

– Många tycker att det finns något skämmigt i den här sjukdomen, men det är viktigt att vi pratar högt om den.