Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Skulle ni göra så här mot era egna?"

Annons

”Ibland undrar vi. Skulle ni göra såhär mot era egna? Eller om det var krig eller katastrof i Sverige, är det såhär ni skulle vilja att era barn, syskon och föräldrar behandlades om de lyckades fly?”

Så skriver aktivister i Asylstafetten som i skrivande stund pågår, och som handlar om att uppmärksamma och lyssna på dem som drabbas av nuvarande flyktingpolitik. Igen tänker jag på behovet av den röst som faktiskt vet och varit med om. När jag ibland försöker agera röst åt andra inom t ex Asylkommittén finns alltid ett avstånd, ett skavande i perspektivet. Jag vet inte hur det är att fly, att bli misstänkliggjord av ett rasistiskt asylsystem, vet inte hur det är att behöva gömma mig, vara rädd för att söka vård, inte kunna ha mina barn i skolan. Nu ska en ju ändå prata och protestera, från vilket håll man än kommer, men ändå.

På förlagen Pionier press och Tusen serier har två helt omistliga seriehäften kommit ut. Den ena tunn som en broschyr men innehåller ett helt liv. Den handlar om Felicia och är berättad av henne själv och tecknad av Sara Olausson. Här är det den rumänska tiggarens perspektiv. Långt ifrån pseudodiskussioner i priviligierade rum: Ska vi ge pengar till tiggare eller inte? Här berättar Felicia om vägen till Sverige. Rätt upp och ned bara. Bilder i samma raka samklang. Olyckliga omständigheter som började med faderns - och försörjarens - död. En mamma med många barn. Ett försök att hjälpa dem där hemma. Tanken var ju att hon skulle få ett arbete, men istället blev det småslantar och elaka kommentarer, blickar eller icke-blickar. Samt en vänskap med medförfattaren, som en dag satte sig bredvid istället för att gå förbi. En stor del av inkomsterna för häftet går till stöd för att tiggare ska kunna lämna gatan.

Så den andra boken, blanksvart, av Amalia Alvarez (som fick SAC:s civilkuragepris 2007): ”Fem papperslösa kvinnors historier”. Läser den hos frisören, vi har nyss pratat resor, och medan färgen fastnar lyssnar jag på en annan kund som aldrig blir nöjd med sin klippning, hon letar fel med hög röst. Samtidigt berättar Luz Maria om sitt liv, det långa året ifrån sin tvååriga flicka. Migrationsverkets motivering: ”att det inte föreligger ett särskilt beroendeförhållande mellan dig och din dotter” - avgrunden mellan dessa ord och en verklighet där dottern mår allt sämre och mamman blir allt mer desperat. I den andra berättelsen har en papperslös kvinna fått sparken, hon berättar om den förnedrande flykten och de människor som skor sig på andras smärta och längtan. Hon frågar: ”Vet du vad som händer vid Europas gränser? Inte? Vad har du gjort i ditt liv då du inte fått reda på det? Under natten samlas chaufförer och människosmugglare, och de byter oss mot sex, pengar, vapen och droger. De fyra krafterna som styr världen.”

Hon ber författaren att ändra hennes historia, och Alvarez tecknar - genialiskt - en alternativ utgångspunkt. I ett annat kapitel, Hustruimport, träffas kvinnor just hos frisören och jämför sina öden, olikheter utifrån samma vanvettiga skeva grund: ”Männen är priviligierade i alla politiska system, i det svenska också. I slutändan måste man ta lagen i egna händer för att få rättvisa”. Berättelserna är ett återupprättande. Ansvaret ska läggas där det hör hemma, de som kränker och förtrycker - oavsett om det är privat eller statligt - ska inte få komma undan. Den sista berättelsen handlar om en kvinna som blivit misshandlad och mordhotad av sin svenska man: ”När de nekade mig asyl, hjälpte inte staten mig, men det gjorde de vanliga människorna /…/ Polisens arbete gjorde mina feministiska vänner”.

Felicia är i min utgåva skriven både på svenska och engelska. Den är slut nu, men boken finns i två separata utgåvor, på varsitt språk. I Alvarez bok tillkommer också spanska. Felicia får en uppföljning, ur Saras perspektiv. Amalia Alvarez kommer förhoppningsvis ut med fler serieböcker, hon blev belönad med Bokcirklars läspris i våras: Årets bästa seriealbum. Tusen serier är ett förlag att hålla ögonen på, de vill visa ”att det finns tusen sätt att berätta en historia”. Och Pionier press har likaså en spännande utgivning.

Läser i Feministiskt perspektiv om ännu en kvinna som ska utvisas, trots att hennes liv är i fara. Hon har levt tio år i Sverige, hon säger: ”Vi är många kvinnor som kämpar för våra liv i det svenska samhällets skugga, där ingen ser oss. Vi är osynliga kvinnor. Det är lätt att utnyttja oss och lätt att bli av med oss. Ni har ingen aning vad vi går igenom.”

Ju fler av dessa röster som når fram och vittnar om - nej, inte orättvisan, utan de brott som begås, desto närmare måste vi väl komma en revolution? I vintras kom några flyktingar via Lampedusa till Tyskland och sa: Vi har rätt att vara här. Vände på steken: Vilka är ni att säga att vi inte får? En kvinna i Alvarez bok säger: ”Jag vill inte ha ditt medlidande, jag vill att du hjälper mig att krossa dem.”

Fotnot. Asylstafetten pågår till och med 6 juli och avslutas under Almedalsveckan – där den antinationalistiska kabarén ”Europa Europa” har sin urpremiär. Besök hemsidan europaeuropa.nu och lyssna på The Knifes låt ”För alla namn vi inte får använda”. Mer om Asylstafetten går att läsa på asylstafetten.se.