Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skvallertanten Zytomierska

Nästa gång du går till gynekologen är det Dogge Doggelito som sitter där.

Annons

Nästa gång du står inför rätta döms du av ”Färjan”-Håkan (”det blir fängelse i två månader, inga konstigheter!”). Och nästa gång som du läser en artikel i tidningen är den skriven av Carolina Gynning.

Ett av dessa exempel är korrekt, och det är det sista, såvida Dogge Doggelito inte har blivit en expert på inkontinens utan min vetskap.

Hela tv-koncept bygger på att kändisar gör sådant som de egentligen inte kan – ”Let’s Dance”.

Jag vet inte vad du som läser detta arbetar med, men för enkelhetens skull låtsas vi att du är, säg, bilmekaniker, kunnig inom allt som har med motorer, bromsar och spolarvätskor att göra. Sätt dig då in i denna situation: Du kommer till jobbet på morgonen och får veta att chefen byter ut dig mot Sanna Bråding, enligt en luddig teori om att ett känt ansikte ska dra fler kunder till verkstaden.

Det är exakt denna förnedrade yrkesstolthet som du, kära bilmekaniker, måste känna inför detta, som jag känner varje gång som jag ser någon b-kändis utföra journalistiskt arbete. Jag har säkert varit inne på ämnet vid ett tidigare tillfälle, så detta ska inte utvecklas till ett generellt gnäll om inkompetenta kändiskrönikörer, för jag har ett konkret exempel på hur illa det kan gå i denna fortlöpande vanföreställning om kändisars omnipotens.

Skvallertanten Katrin Zytomierska gjorde nyligen skandal i Kanal 5 genom att återge ett flertal otrohetshistorier, saker som hon ”har hört” – hon har alltid hört någonting – och fnissande berättar för de andra i studion. Kända svenska personer som enligt den allvetande Katrin Zytomierska inte är trogna mot sina partners.

Hon är inte så dum att hon inte är medveten om att detta är känt av andra skvallerkrönikörer, men hon agerar med attityden att hon är den enda som har guts nog att tala om sanningen, som om hon var källan som avslöjar politiskt hemlighetsmakeri med syfte att föra det svenska folket bakom ljuset.

I åtminstone det ena fallet gav hon dessutom intryck av att vilja skipa något slags hemsnickrad indignerad rättvisa, en journalistisk egenskap som hon förvisso delar med Janne Josefsson.

Min poäng är att detta inte hade hänt om det hade funnits journalister med något slags utbildning i studion, istället för en komiker, en b-kändis (Josefin Crafoord) och en programledare som har fått jobbet, och här spekulerar jag bara, för sin fina reklamradioröst.

Jag tycker inte att Katrin Zytomierska skulle förbjudas att stå inför en mikrofon, men om man släpper fram en kvinna av hennes kaliber i media måste det finnas en redaktör i bakgrunden – i det här fallet tvivlar jag dock på att ens den hysteriskt allvarliga Yrsa Stenius skulle kunna tygla Zytomierska – och inte bara en Josefin Crafoord som vagt börjar protestera om pressetiska regler, som om det var någonting som hon har läst på baksidan av ett mjölkpaket.

Road och lätt förskräckt läste jag i veckan om utbildning i vett och etikett på Engelska skolan, och noterade att jag fallerade på flera punkter, i synnerhet denna: ”Har du inget snällt att säga – säg inget alls.”

Visserligen gällde detta endast för damer, så jag antar att jag kan fortsätta i vanlig stil.

... Marcus Birro i Expressen. ”Om någon gav mig avidentifierade texter av Björn Ranelid och Birro skulle jag inte kunna skilja dem åt.”

Mer läsning

Annons