Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alva har morfar som lärare

/

– Rolf! Kan du komma och hjälpa mig?

Så har det hittills låtit när bildläraren Rolf Lindqvist haft lektioner på Perslundaskolan i Ockelbo. Men nu hör han något annat i sorlet också.

– Morfar! ropar Alva Stark, som precis börjat sjuan.

Annons

På mindre orter är det nästan oundvikligt att man som lärare någon gång får sitt barn i klassen.

Men att man blir klassföreståndare för sitt barnbarn, hur vanligt är det?

– Jag har inte tänkt på att det skulle kunna vara unikt på något sätt. Alla vet om det här på skolan men det är inget som nämns särskilt mycket. Det är en liten krydda i professionen såklart, säger Rolf.

Alva, 13, har Rolf som klassföreståndare och bildlärare på Perslunda. Alvas bror Edvin, 12, har Rolf i bild på mellanstadiet på Gäverängeskolan och minstingen Viggo, 5, kommer Rolf också att hinna ha som bildlärare på lågstadiet innan han går i pension.

Rolf befann sig på Gotland när han i somras fick reda på att de skulle kampera ihop på högstadiet. Dottern Anna (Alvas mamma) skickade ett sms med ordet: ”Tryggt”. Och det kändes förstås bra för Rolf.

– Jag hade räknat ut att Alva skulle börja sjuan när det var dags att få en ny klass som klassföreståndare, men sen blev det slumpen att hon kom just i min klass.

Men hur fungerar det med förtroenden och utvecklingssamtal, om Alva får problem i skolan till exempel?

– Vi är två klasslärare så vi såg till att jag inte blev Alvas mentor. Det här är ungdomarnas värld och Alva måste kunna lita på att jag inte skvallrar om allt för hennes föräldrar.

Och hur behandlar Rolf Alva på lektionerna?

– Min uppgift är att uppmuntra alla och känna stolthet för vad de gör. Jag går in i en yrkesroll och försöker verkligen, verkligen behandla Alva som alla andra elever och vara så rättvis jag bara kan. Fast i går när det var friidrottstävling och Alva sopade hem segern i allting kunde jag ha skrikit och betett mig, då kunde jag inte låta bli att känna mig extra stolt förstås. Men det var ju inte min lektion, ler Rolf.

Alva var i Stockholm när hon fick reda på att morfar Rolf skulle bli hennes klasslärare.

– Det var en kompis som fick reda på det först: ”Alva, vi ska ha din morfar i skolan”.

Så hur är det att ha morfar som lärare?

– Det är inte så konstigt. Ibland när vi står vid skåpen och tittar på schemat kan någon kompis säga ”Nu ska vi ha din morfar, Alva!”, men inget mer. Under skoltid är han som vilken lärare som helst för mig och vi pratar inte så mycket annat än skola då. Jag tycker att han är en rättvis och bra lärare.

Är du extra skötsam på hans lektioner?

– Näe. Jag springer runt och målar de andra i ansiktet ändå, säger Alva med ett leende.

Vad kallar du honom för på lektionerna?

– Jag säger morfar, det skulle kännas konstigt annars, säger Alva.

Rolf tycker att det är skönt att Alva säger morfar i klassrummet. Det känns avslappnat och naturligt för båda.

– Fast en gång frågade någon: ”Rolf, varför kallar inte du Alva för barnbarn?”, berättar Alva och både hon och Rolf skrattar gott.

Rolf Lindqvist kom till Ockelbo som 23-åring för att jobba som förskollärare, vilket han gjorde länge. Han hade sina egna barn Anna och Erik på sexårsverksamheten på Rabo daghem, som det hette då.

– Och min andra dotter Karin hade jag både på fritidshemmet på Rabo och på ungdomsgården på Kulturstation här i Ockelbo.

Han har också haft flera andra av föräldrarna till sina nuvarande elever på dagis.

– Det känns lite underligt när man sitter i utvecklingssamtal med deras barn nu, säger Rolf.

Mer läsning

Annons