Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna gräver fram SJ:s gröna historia

/
  • Anna Lindgren, chef för kunskapsavdelningen vid Sveriges Järnvägsmuseum, ska forska om järnvägens gröna kulturarv.
  • Vid Sveriges Järnvägsmuseum har en järnvägspark återskapats så som de ofta såg ut på 1940-talet.
  • Dokument från 1867 skriven av SJ:s första trädgårdsdirektör, Olof Eneroth.
  • I alla SJ:s resebyråer pyntade man med snittblommor och krukväxter. Även i Gävle där det här fotot är taget någon gång på 1940-talet.
  • Ett handkolorerat vykort från Eksjö järnvägspark.

118 hallonbuskar, 48 krusbärs- och vinbärsbuskar, 52 fruktträd, 2 760 växthusplantor...
Det skulle kunna vara en förteckning för en stor park, men det här är bara en liten del av det som odlades för SJ:s räkning 1867.

Annons

Statens Järnvägar är ofta synonymt med teknik när det kommer till utveckling. Men det många inte vet är att SJ hade trädgårdsdirektörer anställda under 100 år, innan planteringsväsendet försvann helt från bolaget.

Anna Lindgren är chef för kunskapsavdelningen på Sveriges Järnvägsmuseum. I fyra år ska hon forska om SJ:s gröna kulturarv, för i mitten på 1800-talet, när Statens Järnvägar bildades, var det inte bara sättet att färdas på som var viktigt. Minst lika viktigt var det att göra planteringar av olika slag, både för estetiken och av praktiska skäl. Man hade plantskolor, växtdepåer, drivbänkar, växthus – och en trädgårdsdirektör.

Men det finns väldigt lite skrivet om det som på den tiden tog en del av SJ:s budget, det vill Anna Lindgren ändra på.

– Det finns mycket skrivet om till exempel teknikutvecklingen men väldigt lite om järnvägens gröna kulturarv som var en viktig del i 100 år. Jag är nyfiken på varför det är så, berättar Anna som sedan 1 mars går en forskarutbildning på halvtid via Göteborgs universitet.

Hon ska bland annat ta reda på vad syftet var med statens och de privata banornas planteringsverksamhet, hur det byggdes upp, var influenserna kom i från, vad som finns kvar i dag, och framför allt, varför alltihop avvecklades i mitten på 1970-talet.

– Jag vill ta reda på hur det kunde gå från att vara så viktigt i så många år till att helt upphöra, det tog bara slut. Varför är det sådan skillnad då och nu i förhållningssättet?

Det kommer att blir mycket letande i arkiv där Anna hoppas hitta gamla glömda dokument. Hittills har hon fått skickat till sig ett häfte med gulnade papper och snirklig skrivstil från 1867. En lång uppräkning av vad som fanns i växtdepån, författat av Olof Eneroth, den första trädgårdsdirektören som jobbade mellan 1862 och 1872.

Det man ändå vet om planteringsväsendet är att det inrättades både för nytta och nöje. Längs med rälsen planterades träd som skydd mot eld, snö och vind. Vid alla stationer anlades en park och det fanns växter både i väntsalarna och utanför. Dessutom fick de anställda som bodde i så kallade boställshus och banvaktarstugor både fina blommor och nyttoväxter som fruktträd planterade.

– Många av planteringarna blev även förebilder för andra privata parkanläggningar. På SJ ville man vara ett föredöme och i många parker sattes till och med namnskyltar upp vid de olika växterna.

När Anna Lindgren är färdig med sin forskarutbildning återstår att se vad man kan göra med den nya informationen.

– Jag hoppas att man kan få praktisk nytta av det i det fortsatta arbetet med förvaltning och underhåll av järnvägens miljöer.

Mer läsning

Annons