Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bobo hade hjärtat på rätt ställe

/

Minnesord: Daniel ”Bobo” Hagström,Sandviken

Annons

Jag lärde känna dig hösten -99 när jag började jobba på Sandvikens närradio, lite trevande till en början. Du undrade vad jag var för en märklig filur och jag var lätt skeptisk till en början. det verkade inte som om vi hade allt för mycket gemensamt. Det var ju många som rände på det lilla radiokontoret på den tiden, så det fanns väl egentligen ingen anledning till att just du och jag skulle bli vänner. Men vänner blev vi, riktigt jävla bra vänner dessutom, trots att vi var som natt och dag i det mesta. Att vi hade bestämt olika åsikter om i princip allt man kan ha bestämda åsikter om, lät vi inte det hindra oss. Vi kunde prata om och diskutera precis vad som helst.

Jag vet inte hur många sena kvällar vi suttit i ditt lilla kök där uppe vid taknocken och druckit kaffe, kedjerökt och babblat om allt mellan himmel och jord, från Doktor Kosmos till sprinklersystemet på kyrkogården. Vi kunde grotta ner oss i meningslösa resonemang om ditt och datt och det som började som en kvällsfika slutade oftast som en morgonkaffe när sopbilen tutade fram längs Storgatan.

Jag visste att jag alltid kunde vända mig till dig under jobbiga perioder i livet. Du var så bra på att avväpna tunga tankar och locka fram ett leende när det behövdes som mest. du var så fylld av humor, medkänsla, respekt och kunde vara precis lagom vass för att få en på bättre tankar, oavsett situation.

Trots att jag flyttade från Sandviken för snart femton år sedan och vi bara träffades sporadiskt under andra halvan av 00-talet förändrades ingenting. Varje gång jag kom hem och hälsade på var ett besök hos dig och din kaffemaskin det första jag såg till att boka in. Ibland för att jag behövde ett terapisamtal, ibland för att diskutera Mona Sahlin, ibland bara för att det gått så lång tid och jag saknade dig.

Senast jag var i Sandviken blev det dock inget besök där uppe vid taknocken, i stället tog du med mig och visade din nybyggda studio. Du var så glad och närmast bubblade av stolthet. Jag vet att du drömt om detta under så många år, en egen studio att leka med. Du sa att du äntligen skulle kunna börja pilla med egen musik, och jag var så klart välkommen när som helst. Jag kunde ju sjunga (nej, det kan jag inte) eller spela piano (oerhört hjälpligt måste jag säga).

Du berättade också att du hade tänkt komma och hälsa på i Göteborg i sommar. Du vill så himla gärna besöka mitt gamla jobb, Soulstore. Jag tror att du var dess största fan, trots att du aldrig fick komma dit. Pratade om det varje gång vi sågs, tjatade på mig att jag skulle flytta ”hem” och starta upp ett likadant kafé i Sandviken.

Din bror kom också förbi studion. Han och jag åt upp dina kakor och drack kaffe, massvis med kaffe.

Hade jag vetat att det skulle bli sista gången vi sågs hade jag aldrig gått därifrån. Det har hänt att någon frågat hur det kommer sig att du och jag kunde bli så bra vänner, vi som var så olika.

Jag svarade alltid att gemensamma åsikter om omvärlden inte alltid är det viktiga. Ibland räcker det långt med ett ständigt glatt humör och hjärtat på rätt ställe.

Ikväll satt jag femtio mil bort när jag fick reda på att du inte finns längre. Utan någon som helst chans att få säga adjö. Jag finner inga ord för hur ont det gör.

Jag kommer alltid minnas dig som en av mina bästa och viktigaste vänner BoBo, och jag vet att det var ömsesidigt, trots att jag är en sån märklig filur.

Andreas Wengelin

Mer läsning

Annons