Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Christoffer vill visa oss krigets fasor

/
  • i konfliktområde. Christoffer Hjalmarsson söker upp konflikter och dokumenterar dem med sin kamera. Under tolv dagar besökte han Afghanistan. Förra året var han i Kosovo.

”I fjol besökte jag Kosovo för att med kameran följa utvecklingen där. Nu har jag under tolv dagar varit i Kabul i Afghanistan för att studera och följa konsekvenserna av en konflikt som pågått under en lång tid. Jag har besökt olika hjäpcenter runt om i Kabul. Med mitt bildspråk vill jag skildra en tidlös konflikt.”
Några dagar innan Christoffer Hjalmarsson reste till Afghanistan sa han i Arbetarbladet att han hoppades att bildprojektet skulle utmynna i en utställning.

Annons

Jag befinner mig sen fem dagar i Afghanistan, ett konfliktdrabbat land som har en lång historia bakom sig.

En promenad genom staden Kabul på morgonen och plötsligt vibrerar mobilen i fickan. Ett meddelande, en kvinna mördad i distriktet Karta Char och jag befinner mig inte alls långt ifrån olycksplatsen.

Efter morgonens incident beger jag mig till Emergency Surgical Center for War Victims, ett center för personer som är offer för kriget. Här börjar mitt stora reportage och när jag besöker ”Ward C” kliver jag direkt in i en svår situation. Akhatergul är fem år och offer för en mina. Pojkens högra arm och ben är borta och det enda som jag tänker på är att han inte ger ifrån sig ett ljud. Akhatergul tittar på mig med sina sorgsna ögon och jag väljer att gå ut för att inte börja gråta.

Ytterligare en tidig morgon, gårdagens incidenter var otäcka och förutom mötet av femårige Akhatergul fick jag även se en patient som läkarna inte kunde rädda. Han avled framför mina ögon.

I dag ligger fokus på sjukhuset Wazir Akbanchan. Jag får skjuts av min taxichaufför Usman och väl inne på sjukhuset får jag se ett dussintal personer som är offer för minor. Lukten och bristen på hygien är fruktansvärd och patienterna bara en halv meter från varandra.

Efter tre timmar på sjukhuset beger jag mig tillbaka till hotellet för att planera inför i morgon.

I dag blev jag inbjuden till hjälpcentret Orthopaedic Center Aliabad i Kabul. Ett fantastiskt möte med olika människor som jobbar för utvecklingen i Afghanistan.

Jag sitter på hotellet och sammansätter dagens material. Plötsligt! Två skott hörs utifrån från mitt hotellrum, larmet aktiveras och jag greppar tag i min kamera och springer ut. Hotellvakten står med vapnet i högsta beredskap och när jag kommer ut på vägen är det trafikstopp. Alla bilar har stannat upp och när jag frågar mig fram visar det sig att det är en misslyckad skottlossning från förövarna. Som tur var kom ingen till skada och jag vandrar sakta tillbaka mot hotellet.

Sedan jag kom till Kabul för en vecka sen har jag arbetat oavbrutet och varit ute på olika sjukhus och i dag var det även läge att besöka Emergency Surgical Center for War Victims igen, dock när jag kom dit var personen som jag skulle träffa mycket upptagen och jag blir hänvisad att komma tillbaka en annan dag.

Det var tråkigt eftersom jag behövde mer tid där. Jag går därför en två timmar lång promenad västerut och tar del av den afghanska kulturen och väljer en lugn torsdagskväll med afghansk kebab.

Fredagar är det ”holiday”, det är ungefär som lördagar och söndagar i Sverige. Jag väljer att också ta ledigt eftersom jag arbetat oavbrutet med mina projekt. Jag blir även hembjuden på brunch till Robert Peszkowski som jobbar på svenska ambassaden. Tillsammans med andra personer blir det en riktigt trevlig dag.

Efter brunchen beger jag mig tillbaka till hotellet. Det är dålig luft av avgaserna som väller ut från bilarna och gatorna är fyllda med människor som tigger och som är offer för kriget, ändå känns det tråkigt att lämna landet i morgon.

Jag befinner mig i Dubai, vilken skillnad jämfört med Kabul. Det är struktur efter vägarna, men trots det så saknar jag Afghanistan. Innan planet lyfte tittade jag vaksamt ut över Afghanistans vackra landskap med barn som försöker nå bergen med sina flygande drakar.

Dubai är en väldigt stor stad och byggnaderna är fyra gånger så stora som husen i Afghanistan och det är mycket mer struktur över personalen på flygplatsen i Dubai än vad det var i Kabul. Det är natt och snart är det ombordstigning, jag tänker väldigt mycket på min kära familj.

Efter en extremt lång flygning är jag inte långt ifrån Sverige. Regnet väller ner i Turkiet när jag tittar ut genom fönstret. I min ensamma närvaro bläddrar jag sakta i min nyinköpta fotobok som Christoph Bangert har skapat. Det är fantastiska bilder som talar till mig på ett nytt sätt.

Precis innan ombordstigningen tänkte jag på vad jag har varit med om – en människa som avlidit framför mig, flertal skottlossningar som lett till mord och sist Akhatergul inne på ”Ward C”, pojken som troligtvis tänker på samma sak som jag – hur kommer framtiden att se ut?

Mer läsning

Annons