Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ilona fattas mig

Ilona Andersson, Gävle, avled i januari 2008.

Annons

Här kommer några mycket personliga tankar om en kär vän. Ett år har gått av sorg och stor saknad.

Jag lärde känna Ilona när jag började arbeta med fackliga frågor i Lärarförbundet 1993. Ilona blev min vän och vi kom varandra mycket nära. Jag känner endast till lite om hennes bakgrund. Hon var född i Stockholm och bodde en period i Arvika. Ilona kom till Gävle för cirka 30 år sedan. Hon var mycket engagerad i fackliga frågor, särskilt den internationella verksamheten i Lärarförbundet. Under många år var hon även kassör i Lärarförbundet.

Jag uppfattade Ilona som en mycket god pedagog, men jag lärde mig även mycket om ekonomi och ekonomiredovisning av henne.

Under sina sista år arbetade hon som speciallärare på Källöskolan och hjälpte elever med olika svårigheter. Hennes arbete med matematik var mycket uppskattat.

Fjällvärlden betydde mycket för Ilona. Hon reste varje höst till Sälen för att promenera och vila upp sig. Kust och hav var också en del av Ilonas värld. Många år var hon på Åland och hade goda vänner där. En gång när vi i styrelsen för Lärarförbundet var där fick vi en fin guidning på ön av Ilona.

Ilona var en stark och karismatisk kvinna och kallade sig själv ”Lilla My”.

Katten Pebe var en viktig varelse i Ilonas liv och det var en stor sorg för henne den dag katten blev sjuk och måste avlivas.

Vi stöttade varandra i med- och motgång. Som vän var Ilona ett stort stöd för mig. Ilona har kommit till ro, men jag blev lämnad kvar. Det låter själviskt, men det är så det känns. Ni vet, när Skalle-Per har dött och Ronjas pappa säger: ”Han fattas mig”. Det är så det känns; Ilona fattas mig. Jag kommer alltid att bära henne i mitt hjärta. Jag är glad och stolt över att jag har fått vara Ilonas vän.

Mer läsning

Annons