Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karl-Erik fick vara med om stora samhällsförändringar

/

Karl-Erik Eklund, Oskarshamn, avled 25 april 89 år gammal.

Annons

Under senare år berättade Karl-Erik mycket om sitt på många sätt rika liv. Han levde i en tid med stora samhällsförändringar men återvände allra helst till sin barndom i bruksorten Hofors. Där tillbringade han sina sex första år tillsammans med en avgudad mormor, mostrar samt en morbror. När han skulle börja skolan återbördades han till sina föräldrar i Malmö. När han kom dit fick han anpassa sig till tre minderåriga syskon. 1930-talets depression gjorde fadern arbetslös och Karl-Erik togs ur skolan för att hjälpa till med familjens försörjning. Handgripligt och på dagen fick han lämna klassrummet för arbetslivet som telegrambud.

Strax före andra världskriget återvände han till Hofors. Han anställdes i stålindustrin som då gick för högtryck.

När kriget bröt ut kallades han in till värnpliktstjänstgöring vid Hälsinge regemente i Gävle. Tjänstgöringen fortsatte någonstans i Sverige, till att börja med i Tornedalen vintern 1940–41. Livet i militärtält i 40-gradig kyla blev ett bestående minne, liksom kompaniets kommendering att beskåda offren för katastrofen i Armasjärvi. Något han ofta kom tillbaka till på grund av att han under sin tid i Norrköping kom att bo granne med en av de ansvariga officerarna.

Med särskild värme berättande Karl-Erik om de vänliga småbönderna i västra Värmland som delade med sig av ägg och smör som han kunde ta med sig hem till Malmö, där ransoneringen slog hårt.

Efter utryckning anställdes Karl-Erik vid Statens Järnvägar med placering i skånska Teckomatorp. Där träffade han sin blivande hustru, Elvy. Han engagerade sig politiskt och senare också i tillkomsten av en tennisklubb, vars förste ordförande han blev. Elvy arbetade vid Televerket. När automatiseringen av telefonväsendet satte in i mitten på 1950-talet erbjöds hon arbete på en större ort. Det blev till Oskarshamn flytten gick och där började Karl-Erik arbeta på järnvägsstationen. Denna var då en livaktig station med tåg till Nässjö samt Ruda – Växjö. Ett sent kvällståg medförde sommartid talrika passagerarskaror som skulle med nattbåten till Visby. Karl-Erik såg till att de kom med båten ordentligt.

Efter cirka tio år i Oskarshamn erbjöds Elvy ånyo arbete på annan ort och flytten gick nu till Norrköping där de bodde och arbetade fram till pension. Karl-Erik återvände då till sitt kära Elsemar och bosatte sig i sitt fritidshus.

Detta hade han börjat bygga redan i slutet på 1950-talet och dit hade han återvänt varje ledig stund. Här tillbringade han som pensionär drygt 20 år, ständigt sysselsatt med att pyssla om huset och framför allt sin allmänt beundrade fuchsiaodling. När vi talade med honom om att han bodde ensam avfärdade han detta. Han berättade om all den vänskap han hade bland grannarna på Elsemargården samt sina regelbundna telefonkontakter med gamle arbetskamraten och vännen Gunnar. När åldern tog ut sin rätt flyttade Karl-Erik in till Oskarshamn och de sista två åren bodde han på Ekoxens demensboende.

Efter sin bortgång återvänder Karl-Erik till sin hembyggd i västra Gästrikland för att vila nära sin älskade mormor.

Mer läsning

Annons