Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Farväl till Helge

/
  • FÖRESTÄLL DIG. Under vännernas avsked till Helge Larsson i fredags spelades John Lennons Imagine, Joakim Thåströms Märk hur vår skugga, Bob Dylans Knockin´ on heavens door, Hoola Bandoolas Keops pyramid och Bachs Air. Bilden togs när Tetha mötte honom på häktet för tio år sen.

Annons

FREDAG, STAFFANS KYRKA, KLOCKAN 12.

Helges dödsruna var uppseendeväckande, och hyllningen av hans person överväldigande.

Vår anarkistiska, vackra, kompromisslösa, bildade, snälla, geniala, unika, högt älskade hade vännerna Arto, Helena, Olle, Den sjungande vargen, Valle, Maria, Racha, Roger, alla Helges vänner på Gävles gator skrivit, och som avrundning hade de valt Robert Allen Zimmermans Blowing in the wind och Patti Smiths People have the power.

I fredags tog Helge Larssons vänner farväl av honom i Staffans kyrka.

Eller om det var Helge som tog farväl av oss?, för hans pliriga och genomsökande blick vandrade stilla över oss där vi satt med hans enkla träkista i fonden.

Helge tillhörde gatans Gävlebor, men slutade för en tid sedan sina dagar på en banvall i Hälsingland, då han blev påkörd av ett tåg.

I inbjudan jag fick att hedra Helges minne hade vännen Helena skrivit ”Det tillhör dessutom historien att också hans hustru Heléne dödades av tåget för tre år sedan. Kom om du kan!” avslutade Helena.

Jag saknade ett ord i de många ord som sas om Helge – hjälte. Ty Helge hade – och hans gatubröder och -systrar har – att ta sig från ena dagen till den andra på knappare resurser än vad vi med bostäder, jobb, pengar nånsin kan föreställa oss.

Ändå vaknar de dag efter dag, med rådbråkade sinnen och kroppar för att bokstavligen stiga ut i ännu en dag med demoner, diagnoser och alla otillfredsställda behov som ballast och färdledare.

Därför är de i mitt tycke hjältar.

Jag har intervjuat ett tjugotal av Gävles hjältar över åren, och det var under dessa samtal jag kom att se Gävles gatubor som hjältar. Min första gatuintervju var med Mårtsbo, på 1980-talet, och efter den gjorde jag en intervjuserie med Gävles original, som de kallades i slutet på 1980-talet.

Jag har också intervjuat Helge. En gång på häktet, och en gång när jag hittade honom nedslagen på stan en tidig söndagsmorgon. Pratade med varandra gjorde vi varje gång vi sågs. I dag kallas gatuborna a-lagare, uteliggare och hemlösa. Tydligare etiketter än original gubevars.

Att så många av Helges vänner och gatubor kom för att säga adjö till Helge beror säkert på sinnesron man får i Staffanskyrkan. Genom sinnesrogudstjänsterna. Dessa vänder sig särskilt till missbrukare och deras närstående och är, till skillnad från andra offentliga rum, befriade från villkor, och just därför lätta och lediga att vara i.

I en framtid kanske Helges kamrater har sinnesro även utanför Staffanskyrkan. Kanske genom en egen patientförening. Kanske kommer de att skalla tak-över-huvudet-åt-alla i 1 majtåget. Och kanske har de bildat ett parti med sinnesro som enda vallöfte.

Mer läsning

Annons