Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Afrika var Gunnars barndomsdröm – och blev hans väg ut i livet

/
  • Ann-Marie och Gunnar under en av alla familjens safari-resor. Kameran som Gunnar håller i satte dem i en farlig situation. När en elefant går förbi familjen, ser Gunnar det perfekta  fototillfället. Men när Gunnar knäpper kortet blir elefanten livrädd och springer därifrån. Fotot blev dessvärre inte heller taget.
  • Gunnar och Ann-Maries villa i Gävle har efter elva år i Afrika formats till ett museum. De har efter varje visit rest hem med stora packningar fyllda med  afrikansk konst och prydnader. Gunnar har en särskild kärlek för masker.

Uppväxten nära intill Betlehemskyrkan formade den nu 80- åriga Gunnar Röhstös livsstil. I tonåren utvecklade han en fascination för Afrika. Den stora drömmen var att få se allt från böckerna i verkligheten.
Drömmen slog in – som vuxen har han tillbringat elva år boendes i Afrika.

Annons

Elvaåriga Gunnar spenderade många timmar på biblioteket, där läste han alla böcker han hittade om Afrika. Kyrkan fick ofta besök av hemkomna missionärer och Gunnar bestämde sig redan då – han skulle bo i Afrika.

Han blev folkskolelärare, studerade vidare vid Uppsalas universitet, träffade kärleken Ann-Marie på lärarseminariet i Gävle och fick två barn: Susanne och Mikael. Han cyklade till England, reste runt i Grekland och åkte på bröllops- resa till Frankrike. Men resandet hade ännu inte börjat på allvar.

Som lärare visste Gunnar att det skulle bli svårt att förverkliga barndoms- drömmen, en lärarlön höll helt enkelt inte. Men så började han, i 30 årsåldern, att söka bland tidnings- annonser.

1969 fann han en tjänst hos Unesco – i Botswana. Äntligen fick Gunnar Röhstö flytta till sina drömmars kontinent.

– Jag tänkte att ”Nu! Nu är det dags”.

I tre år undervisade Gunnar vid ett Teacher training college. Ann-Marie och de då fyra respektive sex år gamla barnen flyttade med, trots att det till en början var med viss tvivelaktighet.

Det gick dock undan innan Ann-Marie var lika såld på Afrika som maken.

– Bara någon månad efter att vi flyttat hörde jag en smäll från toaletten, hon hade stampat ihjäl en skorpion. Det tycker jag betyder att man anpassat sig till Afrika.

Gunnar reste mycket med jobbet och fick därmed se allt i Botswana. Familjen reste även tillsammans så fort de fick möjlighet, varav den största förtjusningen var nationalparker.

– Att komma så nära djuren att man riktigt kan känna deras lukt och kroppsvärme. Det är otroligt.

Afrikalivet slutade inte med anställningen. Bara ett par år senare var familjen tillbaka, den här gången i Zambia där Gunnar jobbade med ledarutbildningar. Ann-Marie jobbade samtidigt på den svenska skolan.

– Efter att ha besökt Afrika kan man antingen säga: Aldrig mer eller alltid mer. Vi sa alltid mer. Det är ett mer lättsamt liv, alla obligationer är borta, och man har möjlighet att se många platser man inte skulle ha råd att besöka från Sverige. Afrika är som världens mest magnifika skådespel, när det är någonting så är det på riktigt, som oväder – när det regnar är det med sex blixtar på himlen samtidigt.

Livet i Afrika var inte bara vackra vyer. I Sydafrika upplevde de apartheid när den var som värst.

– Jag minns tydligt den där hemska signalen på kvällen som betydde att svarta inte fick gå ut. Det var skyltar överallt som separerade svarta från vita, berättar Ann-Marie.

Det blev två Afrikavändor till, vilka de varvade med några år hemma i Gävle villan.

De sista fyra åren spenderade de i Moçambique, mitt i inbördeskriget.

– Överallt märkte man av kriget. Vår frihet var begränsad, vissa gator var avstängda och andra områden fyllda av minor. Kriget tog slut två år efter att vi flyttade dit, 1993, men det var fort- farande så mycket vapen ute, säger Ann-Marie.

1995 flyttade de tillbaka till Gävle för sista gången, till Gunnars förtvivlan. Men resandet slutade inte där, inte på långa vägar. De berättar vidare om sina äventyr och sina framtida reseplaner. Varje reseminne framför de med stora drömska leenden och glädje- rysningar.

– Att få se världens historiska platser, och att i princip få uppleva bibeln. Man ryser till när man tänker att på att de här vägarna har folk gått på innan Kristus. Det går inte beskriva känslan av att vara på en sådan historisk plats.

– Böckerna i barndomen ledde mig till Afrika, och allt jag såg där ledde mig vidare ut i världen.

Familjen har bland annat utnyttjat de betalda hem- resorna, som bistånds- arbetare kunde de boka om hemresan efter en period i Afrika mot en mindre peng. Tack vare den möjligheten kunde de ta omvägar förbi bland annat Asien och Australien.

– Det är ett privilegium att ha fått vara med om allt det här, säger de båda.

Hur länge kommer du fortsätta resa?

– Så länge jag lever.

Mer läsning

Annons