Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Beryl är en riktig fryslort

/
  • JOBBAR SIG VARM. Piano- och sångpedagogen Beryl Lunder fann jobbet och kärleken i Gävles konserthus. Eftersom hon fryser lätt är elementet i arbetsrummet kraftigt uppvridet. Och framtidsdrömmen inbegriper en flytt till ett varmare klimat...

Några smygröker, andra smygäter, Beryl Lunder smyg
jobbar.


Själv säger hon att hon ”svartjobbar” eftersom det sker på kvällar och ibland även nätter.

Annons

Konserthuset drar obändigt i Beryl, hon är numera chef för hela huset. Där ingår förutom symfoniorkestern, vars intendent hon var i sex år, en stor och bred verksamhet med egna och inhyrda konserter, konferenser, musikbibliotek och restaurang.

Nu är det inte pappersarbetet som alltid lockar tillbaka Beryl till jobbet efter kontorstid. Hon bor som hon själv säger på ”krypavstånd” från jobbet, så det är enkelt att slinka tillbaka.

– Jag går på nästan alla våra egna konserter, så jag är här minst två kvällar i veckan.

Det kan sägas ingå i arbetsuppgifterna, men det är ett lika stort personligt intresse. Beryl är utbildad piano- och sångpedagog.

– Mina musikgener har jag ärvt från mina föräldrar, säger Beryl som föddes i byn Blaiken i Lappland.

Det fanns bara en väg att gå efter gymnasiet och den ledde via förberedande musikstudier till musikhögskolan i Örebro och det var självklart (för Beryl i alla fall) att hon skulle komma in. Det gjorde hon.

Första jobbet efter examen blev ett vikariat i en Kumlaskola och hon var också ackompanjatör på musikhögskolan. När hon fick nys om ett fast jobb på dåvarande musikskolan i Sandviken, sökte hon.

– Jag visste absolut ingenting om Sandviken och jag tyckte att stan var bra liten när jag kom dit, säger Beryl och tillägger leende:

– Ett år hade jag tänkt mig att stanna.

Det blev 21 år och en karriär från lärare till rektor för skolan, som då bytt namn till Kulturskolan.

Det var därifrån hon rekryterades till chefsjobbet för symfoniorkestern.

– Det var absolut inte självklart att jag skulle ta jobbet. Men när jag träffat de fackliga företrädarna för orkestern var jag såld! De människorna ville jag jobba ihop med, det kände jag.

– Dessutom gillar jag jobb där det finns utmaningar – saker att ta tag i, besvärligheter att reda upp.

Några år senare började allt hetar blickar utväxlas mellan Beryl och en av musikerna.

– Jag som alltid varit noga med att skilja på jobb och privatliv, suckar Beryl.

Hon och trombonisten Geir fann varandra och till slut blev deras kärlek en punkt på dagordningen.

– Vi hade personalmöte och jag berättade helt enkelt att vi var kära, det var lika bra att alla fick veta det, skrattar Beryl.

I samma veva hade Geir provspelat och fått jobb hos Kungliga Filharmonikerna och det var väl tur för annars hade Beryl slutat.

Hon ville inte jobba där och ha Geir som anställd.

Men nu löste det sig och för fyra år sen gifte de sig. Geir pendlar dagligen till Stockholm och jobbet där och Beryl jobbar kvar.

Den egna musikaliska aktiviteten har krympt och är snudd på obefintlig numera. Hennes stora piano står i Konserthuset, hemma finns ett mindre.

– Jag spelar så sällan att jag nu blir plågad av att höra mig. Jag är för otränad, jag har ingen spelarkondition längre.

Den här årstiden är helt fel för Beryl, hon är en riktig fryslort. Kyla och mörker avskyr hon.

– Jag vill bo på ett ställe där temperaturen aldrig understiger 28 grader varmt, 30 grader tycker jag är perfekt, säger hon och drar omedvetet i sin tjocka kofta.

Hon har sett till att elementet på hennes kontorsrum är ordentligt uppvridet. Faktum är att folk som kommer in där brukar börjar fläkta sig efter en stund.

Framtidsdrömmen inbegriper därför en flytt till varmare klimat, konstaterar Beryl.

Mer läsning

Annons