Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det är skönt att bli äldre”

/
  • Hoppas ha ryggrad. ”När jag ser på film går jag igång på scener där enskilda människor drabbas av övermakten och sluter sig samman för att kämpa för det rätta mot alla odds. Det brukar locka fram tårarna direkt och få mig att hoppas att jag ska själv ha samma ryggrad om jag hamnade i en liknande situation”, säger Linus Tunström.

Trots – eller snarast tack vare – sin blyghet valde Linus Tunström teatern. Numera är han inte blyg, utan chef för Uppsala stadsteater.

Den känslige killen som 38 år gammal intog chefsstolen på en av landets största teatrar gled aldrig på någon räkmacka. Så länge han kan minnas har han jobbat hårt och rastlöst.

Annons

– Precis när man inleder sin karriär kan kanske ett känt namn göra folk nyfikna. Men efter två–tre jobb spelar namnet ingen roll längre, säger Linus Tunström, son till författaren Göran Tunström och konstnären Lena Cronqvist.

– Alla föräldrar har sina för- och nackdelar. I mitt fall fick jag kärlek, självkänsla, fantasi och ett språk. Men, fortsätter han där han sitter på vardagsrummets fönsterbräda som vetter mot Södermalms sjudande vardagsliv, ibland också plågsamt höga krav på mig själv. Det är skönt att bli äldre, kraven lättar som tur är med åren.

Som ensambarn fick Linus Tunström mycket fokus från sina hemarbetande och intresserade föräldrar

– Fast ibland kunde det vara lite ensamt utan syskon. Jag var inte någon fotbollskille och pappa hade väl inte direkt något bollsinne att ge i arv. Jag var varken sportig eller någon tuffing som barn, snarare en känslig kille. Vissa av de stöddiga killarnas bråk kunde jag lite lillgammalt tänka var en ihålig täckmantel för rädsla. Själv ville jag inte bli sådan, jag ville inte växa genom att vara stöddig, utan genom att skapa en egen auktoritet och en egen trygghet.

Så han skapade sin egen värld, gick ut på stan i punkarkläder och lyssnade på det som andra uppfattade som konstig musik.

Ett par år senare, 15–16 år gammal och medveten om sin blyghet, gjorde han slag i saken. Han började på Södra Latins teaterlinje.

– Jag tänkte att sådana där teaterövningar där man faller i varandras armar skulle vara ett bra sätt att träffa tjejer på.

När han träffade folk från Teater Galeasen tog passionen för teater skruv på allvar och han bestämde sig för att bli teaterregissör.

– Jag blev fascinerad över deras mod och kände att just sådana människor vill jag jobba med. Att regissera är ett sätt att ge kött och blod åt drömmar – det ville jag forska vidare i. Dessutom var jag blyg och tyckte att det kunde vara nyttigt att bli arbetsledare.

Ett av hans förstlingsverk var regin av Jean Genets Jungfruleken. Insatsen fick recensenterna att ta till superlativ.

– Det var jättekul, ett genombrott. Det jobbiga var att jag fick reda på det i en telefonkiosk i Paris eftersom jag börjat på en skola där. Så det var inte tal om att hänga i Stockholmsbarer, inhösta folkets jubel och se cool ut!

Framgången följdes av flera pjäser, sammanlagt runt 25, ett antal tv-produktioner och erkännanden som Thaliapriset 1995 och en Guldbaggenominering.

För två år sedan tog Linus Tunström, som för övrigt inte längre anser sig vara blyg, ytterligare ett kliv i sin konstnärliga utveckling: han tackade ja till att leda Uppsala stadsteater. Sedan dess har han knappt fått en ledig stund, eftersom ”att vara teaterchef är som att ligga i slutspurt jämt”, som han uttrycker det.

Men trots en hektisk tillvaro och de otaliga pjäser och filmer han har sett i sina dagar kan han fortfarande bli gripen av en välgjord pjäs eller film.

– Det är klart att man blir yrkesskadad och ofta tänker på hur verket är konstruerat. Men ibland händer det att jag drabbas och då är det härligt.

Mer läsning

Annons