Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eigils konstnärsliv har mest gått i svartvitt

/
  • MEST SVARTVITT. Eigil Thorell började teckna i blyerts redan i unga år. ”Det var en naturlig övergång att börja gravera med nål”, säger han. ”Men ibland kan det vara skojigt och skönt med lite färg. Foto: Lars Nyqvist

Sandvikengrafikern Eigil Thorell fyller 75 år i dag.

Han önskar sig ett firande

i stillhet.


– Födelsedagen har ingen större betydelse för mig. Ibland har jag glömt bort den tills andra har påmint mig, säger konstnären.

Annons

Ett tunt vitt papper sitter uppspänt i en ram över Eigil Thorells arbetsbord i ateljén hemma i lägenheten i centrala Sandviken. Papperet silar dagsljuset från fönstret och sprider det över bordsytan. En skyddande hinna mot solens skarpa strålar.

Här har Eigil Thorell suttit och arbetat med sina svartvita bilder i stort sett varenda dag under hela sitt konstnärsliv. En bypassoperation av hjärtats kranskärl för två månader sedan har tillfälligt gjort stunderna med graveringsnål i handen färre, men hindrar inte känslor som vill komma till uttryck.

– Det gäller bara att ta sig över tröskeln, säger Eigil Thorell.

Att nå dit kan vara nog så svårt, men upplevelsen när han lyckas beskriver han som terapeutisk, ibland nästan euforisk.

– När jag kommit in i arbetet försjunker jag i ett meditativt tillstånd som gör att jag känner mig tillfreds med mig själv och försonas med sådant som jag inte kan göra något åt.

Konsten kom in tidigt i Eigil Thorells liv, men fortfarande funderar han mycket över ordets innebörd.

– Om man ska klistra på en etikett är jag konstnär och det är väl inget fel i det, men jag tror att alla människor på något sätt har konsten inom sig. De flesta har behovet av att vila i sig själva och få distans till det som många gånger är motsägelsefullt eller skrämmande.

Eigil Thorells farfar var en skicklig amatörkonstnär, en ”söndagsmålare” som ägde många konstböcker och reproduktioner av kända konstnärer.

– Att gå till farfar var mitt käraste nöje som barn. Det var lika spännande varje gång, trots att jag hade sett bilderna så många gånger, berättar Eigil Thorell.

En av barndomens favoriter var målaren och grafikern Eigil Schwab och det var inspirerad av honom som Eigil lade ett extra ”i” till sitt namn Egil.

– Jag var i tio–tolvårsåldern och tyckte väl att det såg lite finare ut, säger han med ett lätt leende.

Genom åren har Eigil Thorell satt sitt namn på många svartvita blad och han är en aktad konstnär, både lokalt och i vidare kretsar. Med försiktig stolthet berättar han att några av hans senaste verk upptar en stor avdelning i 2007 års portfölj utgiven av Föreningen för grafisk konst i Stockholm.

Det blygsamma är påtagligt hos konstnären Eigil Thorell. Han förklarar ogärna sina verk, för han anser inte att orden räcker till för att beskriva bildernas motsägelser. För honom är konsten något att försjunka i, en väg att närma sig känslorna som gör oss till människor.

Mer läsning

Annons