Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Envis husse, envis hund

/
  • RÅDGIVARE ÅT GÄVLE KOMMUN. Vita käppen och ledarhunden Max möjliggör ett vanligt liv för Sören Norman. ”Men som synskadad måste man acceptera att man inte är fri att göra som man vill”, konstaterar han.

Vid dryga 30 fick Sören Norman regnbågshinneinflammation och på tre dygn förlorade han den sista resten av sin syn.
– Det sista jag såg var blodpudding! säger han och skrattar lite.

Annons

Han föddes med grönstarr och opererades många gånger. Hans vänstra öga var till slut alltför inflammerat för att räddas. När han var åtta år fick han i stället ett konstgjort öga.

– Jag var nästan som en inventarie på Gävle sjukhus, ofta låg jag inlagd veckor i sträck.

Han hade ledsyn på sitt kvarvarande öga under uppväxtåren i Jädraås.

– Jag kunde cykla och jag kunde läsa i tidningen, säger Sören.

Efter ett drygt år i byskolan fick han åka till Tomteboda blindinstitut i Stockholm och fortsätta grundskolan där. Dit skickades synskadade barn från hela landet.

– Det var inte roligt. Vi som var yngst fick bara åka hem till julen, påsken och sommaren. När man blev äldre fick man åka hem en gång i månaden, säger Sören.

– Det var tufft, men jag blev van att klara mig själv. Det har jag haft nytta av senare.

Som 16-åring kom han hem till Jädraås igen. Efter några års arbetslöshet och sen olika jobb kom han i början på 1970-talet till landstingets taltidning som ljudtekniker.

– Och där blev jag kvar i över 30 år! säger Sören.

På fritiden har han alltid varit engagerad i politiken och haft förtroendeuppdrag för Socialdemokraterna.

Men när ledsynen försvann i början av 80-talet tvingades han motvilligt att lämna sina förtroendeuppdrag.

– Ingen förstod att jag måste ha alla handlingar inlästa. Man var van vid att jag klarade mig med förstoringshjälpmedel, men det gick ju inte längre.

Efter ett tag fick han hjälp och numera får han alla papper på blindskrift i sitt jobb som tillgänglighetsrådgivare på kommunen.

– Det var i alla fall en fördel med Tomteboda – jag fick lära mig blindskrift, säger Sören torrt.

Hans uppdrag har alltid rört handikappfrågor på olika sätt, han är experten. Numera är han tjänstman och jobbar med att göra kommunen så tillgänglig som möjligt för personer med handikapp – vare sig det gäller synen, hörseln eller andra fysiska handikapp.

– Mitt engagemang för människor som behöver stöd på olika sätt har jag kanske ärvt av min mamma Astrid som var politiskt engagerad, funderar Sören.

Ledarhunden Max är livsviktig för Sören. Han berättar att det inte fungerade med Rosie, den förra ledarhunden.

– Efter ett år visade hon tydligt att ”nu vill jag inte jobba längre”. Då blev det knepigt, för jag klarar mig inte utan hund.

Rosie fick tidig pension och lever numera vanligt familjeliv och Sören fick labradoren Max som fungerar utmärkt.

Det finns en bra historia som visar hur viktig ledarhunden är, den handlar om Sören och hans synskadade kompis Åke Pettersson.

– Jag hade varit hos Åke i Hedesunda på kvällen och tog färdtjänsten hem. På morgonen skulle jag rasta hunden och gick ut i skogen, men hunden ville inte gå hem. Till slut hamnade vi på Söderbågen och jag fick fråga fyra cyklister och två gångtrafikanter innan vi kom hem.

Sören anade oråd och ringde Åke, det visade sig att även han haft bekymmer på morgonen. De hade förväxlat hundarna!

Arbetarbladet skrev om historien som spred sig över landet och Sören har fått äta upp den många gånger.

– Historien användes också som ett varnande exempel i utbildningen till ledarhundar, skrattar Sören åt den 15 år gamla historien.

Mer läsning

Annons