Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gunnar gillar att göra hyss

/
  • ÄLSKAR SINA HÄSTAR. ”Jag kommer aldrig att göra mig av med de här damerna”, säger Gunnar om de gamla ardennerhästarna Malin och Vega.
  • österfärnebos egen julbock. 2009 års bock i Rödänge.
  • KONST ÖVERALLT. Stallet är nästan lika ombonat som huset, med prydnader och tavlor. Här är Gunnar och en häst avbildade av en träsnidare.

Gunnar Hedman är den där påhittiga 08:an som bor i Rödänge utanför Österfärnebo.

”Tokstollen” som varje år byggde en bock större än Gävles, och sen firade sin födelsedag med stor bockbränning.

– Äh, det var ett jävla ståhej kring den där Gävlebocken, jag ville göra helt enkelt göra en större, säger Gunnar.

Annons

Gunnar Hedman skrattar gott åt sina påhitt, för bocken är inte det enda.

– Jag tycker om att leka och jävlas lite, det är roligt, erkänner han skrockande.

Bland hans hyss finns de fullstora björnarna i papp som han målat och ställt ut i skogen för att ”skrämma skiten” ur jägarna.

– Jag ställde två stycken i snåret här nere vid vägen. Det kom en timmerbil körande, som fundersamt backade tillbaka, ler Gunnar.

Men nu är det två år sedan Rödängebocken brann på hans födelsedag, inför förra julen hamnade Gunnar på sjukhus med proppar i lungan. Och sen kom han liksom av sig. Det enorma stålskelettet får stå mellan träden och bida sin tid.

– Jag hade aldrig varit sjuk, men blev jättedålig och brydde mig inte ett dugg om julen och fester. Och nu har jag problem med ett knä, jag ska till doktorn i eftermiddag.

Gården Gråten utgör ett stämningsfullt julkortsmotiv, med de lurviga ardennerstona Malin och Vega i förgrunden, med lysande kransar mot spröjsade rutor och stora ljuslyktor i snirkligt snidat järn på stallväggen.

Barnbarnen har nyligen farit runt mellan de många ombonade julpyntade små rummen och prången i det gamla huset, och imponerats av Gunnars stora, vackra pepparkakshus på skänken, med belysning, en liten timmervagn på gården och grå rök stigande ur skorstenen.

– Egentligen är jag ett kräk som inte ens kan hjälpa till i köket. Men jag bestämde mig för att göra ett pepparkakshus och jag klarade det. Men skriv inte det så att karlarna i gårdarna runt om får veta det, hyssjar han sen.

Gunnar Hedman pratar mycket och fort och det osar karaktärsfullt om hans i övrigt rena stockholmska. Han är ivrig och spontan, älskar nya idéer och att förverkliga dem.

– Jag är aldrig inne. Ringer det till mig säger Ulla att hon inte vet var jag är, ”han är ute och rotar” säger hon då.

Hela sitt yrkesliv har Gunnar drivit en murarfirma i Stockholm, ”Fasadkultur”. Han arbetade ett par år till efter 65-strecket, eftersom kunderna behövde honom.

– Vi renoverade gamla kulturgrejer, kyrkor, ambassader. Jag gjorde det som ingen annan hade tålamod till, aldrig de raka linjerna och funkis utan det som tog tid, trasiga änglavingar och huvuden, allt som var lite krångligt och ”skrynkligt” att pyssla med gillade jag.

Fristaden från jobbhetsen i Stockholm blev så småningom gården i Rödänge, Ullas barndomstrakter. Ullas far lärde Gunnar att köra timmer med häst och att bygga och sköta en kolmila. Gunnar har dessutom lärt sig att Sandviken är Sandviken och att Gävle är ”stan”. Och att man är ”framma” på byn och att någonting kan hända ”baketter” midsommar.

När Gunnar saknar sin huvudstad går han in i ”blå rummet”. Där hänger tavlor med Stockholmsmotiv, bland annat vyer från Slussen och över Gamla stan.

– Jag älskar konst, säger Gunnar och förevisar fler tavlor och favoritkonstnärer på övervåningen. Jag skulle själv vilja börja måla lite nu.

Vad innebär 70-årsstrecket mer?

– Äsch, att fylla 70 är ingen prestation, det är bara att sätta sig på en stol så händer det. Förr hade vi ena jävla kalas men nu är släkten nästan för stor, och man känner sig lite halvseg, erkänner Gunnar osentimentalt. Elina Sorri

Mer läsning

Annons