Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hildurs liv har blivit en bok

/
  • Saltharsfjärden 1905. Ett rum med stampat jordgolv var den första bostaden för Per och Brita Ekelöf.
  • Saltharsfjärden 1910. Stugan har byggts om, och här sitter Hildur i sin mammas knä.
  • Till betet. Varje dag rodde familjen Ekelöf sina getter till en ö för att beta. Grimma, Prinsessan, Sippan, Vippan, Snövit och getabocken Putte var namnen.

Hildur Fällgren har fyllde 100 år 6 april. Hon fick telegram från kung Carl Gustav och drottning Silvia, liksom från landshövding Barbro Holmberg.

Annons

Från omvårdnadsnämnden uppvaktade Vivianne Sundqvist med blomster, liksom Hamrånge församlings kyrkoherde Rickard Berggren.

– Vilken dag det varit! utbrister Hildur Fällgren, 100, belåtet. I ett hav av blommor sitter hon i sin rosa kofta och fullkomligt lyser över all den uppmärksamhet hennes ålder har väckt under dagen.

Hon bor sedan två år tillbaka på Solberga i Bergby, och här trivs hon så bra, att hon härom dagen sade:

– Vad ni pysslar om mig, flickor! Jag blir nog 200 år om ni håller på så här.

Hildur Fällgrens, född Ekelöf, liv har dokumenterats i en bok skriven av Norrsundets Kvinnohistoriska grupp; ”Kraven reste kvinnorna”, och det är en varm skildring av hennes uppväxt på Saltharsfjärden som läsaren får ta del av.

Föräldrarna från Ockelbo

Per Ekelöf och hans hustru Brita kom till Norrsundet från Ockelbo i slutet av 1800-talet. De slog sig ner på Saltharsfjär’n där de köpte en stuga av en fiskare för 50 kronor. Marken den stod på, tillhörde bolaget, och arrendeavgiften var 8 kronor om året. Stugan hade från början bara ett enda rum med stampat jordgolv.

Paret fick tio barn som växte upp där ute i fiskeläget.

– Far byggde på stugan med ett rum till, han plockade hem bräder och rodde långa vägar för att få hem det, det fanns ingen farbar väg ut till fjär’n, berättar Hildurs syster Vivan, i boken.

Köpte och sålde strömming

Hildurs mamma Brita köpte strömming av Norrsundsfiskarna och åkte med kråkbanan till Ockelbo för att sälja. Vid stationen lånade hon en kärra, och sedan drog hon omkring med den och sålde fisken. Med sig hem hade hon ofta ägg, smör och mjöl som hon köpt eller bytt till sig.

Hildurs mamma arbetade också på vedskutorna, och hade alltid en väv på gång. Hon vävde allt tyg som hon sedan sydde kläder av till hela familjen. Hon sålde också blåtyg till fiskarna i Norrsundet.

Sockerbit som tröst

– Alla var snälla här ute på Saltharsfjär’n. Om vi gjorde oss illa, så sprang vi till moster Levin och fick Lasarol eller Salubrin på skadan, och en sockerbit eller en bullskiva som tröst, minns Hildur.

När Hildur föddes 1909 var det storstrejk, men hon minns inte att någon svalt fast det var dåliga tider. Hon gick i Ådala skola i Norrsundet, och en griffeltavla kostade två öre. Mycket pengar för en familj med många barn.

Vägen till skolan var bara en upptrampad stig, den enda förbindelsen mellan Fjär’n och Kvistholmen, där skolan låg. På vintern följde pappa Per med och trampade till, så barnen slapp pulsa i så mycket snö till skolan.

Under andra världskriget köpte föräldrarna getter för att hjälpa upp ekonomin.

Rodde getter

Flickorna rodde getterna till Storhar’n fram och tillbaka på bete varje dag, och de sex getterna i båten var inga problem, berättar Hildur.

– De stod så snällt. Vi var så kära i de där getterna, minns Hildur. Namnen var Grimma, Prinsessan, Vippan, Sippan, Snövit och getabocken Putte. Av getterna fick de både mjölk och ost.

Till jul var det alltid nyttosaker i paketen som mamma sytt eller stickat, men det var alltid en sagobok också! Böckerna blev sönderlästa, för de lästes om och om igen.

Julotta i missionshuset

Juldagsmorgonen tog fadern med barnen på julotta till missionshuset.

– Det var så högtidligt och stämningsfullt när vi gick ut i den tidiga morgontimmen bredvid pappa. I handen höll han sin lykta som lyste upp vår stig.

På kvällarna var det tillåtet att läsa, och då satt alla i fotogenlampans sken och läste.

– På vinterkvällarna samlade pappa oss barn framför kakelugnen, och då berättade han sagor ur sin egen fantasi för oss, minns Hildur.

– Våra föräldrar månade verkligen om oss barn på alla sätt och vis. Vi hade en lycklig barndom, trots fattigdomen. Det rådde frid och sämja i hemmet, och vi syskon var aldrig osams.

Tvättade åt folk

Hildur började tidigt tvätta åt folk i gamla tvättstugan på Röbohar’n, men det var ont om jobb och hon flyttade till Stockholm för att jobba som hembiträde. Hon flyttade dock hem igen, träffade Erik Fällgren från Gåsholma och gifte sig med honom. Efter en tid flyttade de båda till Stockholm där Erik blev byggnadsarbetare och sedan maskinskötare.

Hildur, som alltid varit duktig att sy, kom in på Svenska Tillskärarakademien, men eftersom kurserna var dyra hade hon inte råd att fortsätta.

– Jag fick gå den andra kursen gratis, mot att jag lärde nybörjarna de första grunderna, berättar Hildur i boken.

Hildur och Erik fick två barn: Börje och Lena. Börje gifte sig med Alva, och deras dotter Åsa Fällgren är i dag den keramiker som formgett bruksföremålen i Arn-filmerna. Lenas son Erik bor i Australien och läser vetenskapsjournalistik i Townsville.

Löfte att behålla gårdarna

Hildurs mamma Brita levde till sitt 90:e år, då hon dog i lunginflammation. Innan hon dog tog hon ett löfte av barnen; att gårdarna på Saltharsfjär’n skulle vara kvar i släkten.

I dag bor Hildurs dotter Lena här, liksom sonen Börje med fru Alva. Båda barnen har kommit tillbaka till sina rötter. Precis som deras föräldrar en gång lovade sina föräldrar.

Mer läsning

Annons