Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag har tagit en lång titt i spegeln"

/

"Se på mig" blev en jättehit 1995. I dag har Jan Johansen slutat jaga comebacker och går på sin magkänsla.

Annons

Jan Johansen ska nämna några saker han är nöjd över att han har åstadkommit, och det blir tre:

– Att jag slutade dricka alkohol, jag är nöjd med min röst, och "Trumslagarens pojke".

Det sistnämnda är titeln på en hyllningslåt till Jans pappa, med text av Camilla Läckberg. Jazztrummisen Egil Johansen kom till Sverige som 23-åring och spelade både med den svenska jazzeliten och med besökande världsstjärnor som Stan Getz, Tony Scott och Quincy Jones. Jans mamma Ellen, också norsk, var jazzsångerska när hon träffade Egil.

– Pappa sög tag i henne på Nalen och sade att "vi norrmän måste hålla ihop". Och det gjorde de, tills pappa gick bort 1998.

Egil var både pappa och idol för Jan som själv började spela trummor. Han gick musiklinjen på Framnäs folkhögskola och blev sedan sångare och musiker i ett rockcoverband. Sedan kom genombrottet som soloartist, efter segern i Melodifestivalen 1995. Då blev repertoaren glättigare, men han spelade också in jazzskivan "Roll Tide Roll" med pappa Egil på trummor och han själv på sång.

I boken "Med nya ögon" beskriver han hur Melodifestivalen kunde få honom att känna sig lättviktig inför pappans musikervänner, samtidigt som hans skivbolag var så rädda om hans schlagerimage att de inte ville att han skulle sjunga jazz. Det verkar inte alltid ha varit så lätt för Jan Johansen att hitta bekväma sammanhang i musikbranschen.

Hur erövrar man musiken när ens pappa är framstående musiker i en viss genre?

– Det kan vara en revolutionär akt att spela schlager när man har en pappa som är jazzmusiker. Jag har känt att det är som att gå mot strömmen att göra någonting som är med strömmen, säger Jan Johansen.

Han påpekar att han växte upp med band som Sweet, Deep Purple, Judas Priest och Status Quo, att han inte ser sig som en schlagerartist och att han gärna rör sig mellan olika genrer.

– Hur folk ser på musik och vad som är fint och vad som är bra – jag bryr mig inte så mycket om det. Jag tycker att man ska följa sin magkänsla, och gå sin egen väg. Att en punkare kan sjunga en kärlekssång, eller en jazzmusiker en enkel poplåt på tre ackord, är på något sätt tuffare än en jazzmusiker som bara spelar jazz.

"Med nya ögon" tar också upp hans alkoholism som han levde med i många år utan att erkänna att han hade ett missbruk. Samtidigt som "Se på mig" blev en megahit, solokarriären rullade på, han gifte sig och fick barn, eskalerade drickandet och påverkade hans vardag och relationer.

Det blev till slut ett ultimatum från hans fru som fick honom att söka hjälp för sitt missbruk. Mycket har förändrats sedan dess; han har varit nykter i sju år, är inte nödvändigtvis lyckligare men mer närvarande i verkligheten, mer upplevande som människa.

Jan Johansen är numera nyskild, och jobbar "nästan jämt" när han inte har sonen. Förutom samarbetet med Camilla Läckberg arbetar han med ett körprojekt och planerar för ett lite råare, rockigare låtsläpp längre fram.

20 år efter "Se på mig" har han slutat försöka leva upp till gamla bilder av sig själv.

– Jag har tagit en lång titt i spegeln, och försökt bli så bra som jag kan. Göra rent hus. Inte leva i en framtidsdröm, inte jaga comebacker, utan försöka vara här och nu.

Mer läsning

Annons