Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag lever ett mycket gott liv"

/
  • AK MED VÄRLDENS BÄSTA VALLHUND. Anna-Karin Ferm med sin vallhund Watch. ”Jag har nyligen lärt mig att valla ihop en hel fårskock med hjälp av världens bästa vallhund.”

När Anna-Karin Ferm fyllde 40 önskade hon sig en biljett till Oscarsgalan i Hollywood. Den önskan infriades inte. Nu när hon fyller 50 vill hon gärna få ett hus vid havet. Men det är inget krav, hon är ganska nöjd med tillvaron ändå.

Annons

– Jag har faktiskt allt en människa kan begära.

Anna-Karin Ferm är uppvuxen vid Ljusnans strand i Orbaden, Hälsingland. Hon flyttade till Gävle 1983 när Folkteatern startade. Hennes uppgift var att marknadsföra det nya projektet.

– Jag var 22 år och fick börja jobba med Sveriges absolut bästa skådespelare. Det var stort.

1985 träffade hon sin nuvarande sambo på en personalfest.

– Jag jobbade på Folkteatern och Kalle på Skottes Musikteater. Han satt och sjöng en gammal Snoddas-dänga och då började mitt hälsingehjärta klappa.

Hon har i många år jobbat som journalist både inom tv-, radio- och tidning.

Har du någon känd talang?

– Jag kan göra en perfekt sångimitation av Lena Anderssons 70-talshit: Är det konstigt att man längtar bort nån gång. Och sno ihop en gourmetmåltid på hittemat från kylen. Jag har dessutom nyss lärt mig att valla ihop en hel fårskock med hjälp av världens bästa vallhund; Watch.

Du är boktipsare i tv-programmet Go`kväll, hur mycket läser du egentligen?

– Jag läser mycket, men kanske inte riktigt lika mycket som folk i allmänhet tror. Jag kan nämligen inte snabbläsa. För mig funkar boken som en inre berättelse som jag lyssnar till samtidigt som jag läser. Det gör sig inte i snabbfart. Men jag är aldrig boklös. Jag läser jämt.

När man är ett välkänt ansikte i tv, som du, får man många inbjudningar om diverse premiärer eller att vara med i Fångarna på fortet, Halvåtta hos mig och annat?

– Ha ha! Nej, verkligen inte. Och i sanningens namn så skulle jag nog inte tacka ja om jag fick nån inbjudan heller. Jag är alldeles för feg för det. Jag går hellre ut med hunden runt Hillesjön. Det är också därför jag aldrig blir Stockholmare, även om arbetsmarknaden ser lite mer spännande ut där. Jag är helt enkelt alldeles för mycket lantis. Vad jag däremot ofta får är uppskattning från tittare som kommer fram och tackar, oavsett var jag befinner mig i landet. Och det värmer verkligen.  

Hur känns det att fylla 50?

– Det känns hur märkligt som helst. Jag kommer ju ihåg när man var barn och nån tant fyllde 50. Vilka gamla människor det var. Och så plötsligt är man själv där. Jag har inte riktigt förlikat mig med tanken än, innerst inne är jag ju bara 28. Men de som fyllt före mig säger ju att man överlever, så jag får väl tro på det. Sedan sätter jag min tilltro till en gammal dam som fyllde 108. Hon sa: Livet börjar vid 80.

Hur ska du fira?

– Njaa, det vet jag inte riktigt för det har tisslats och tasslats i veckor. Jag blir förmodligen nog i stan, men inte hemma.

Vad önskar du dig?

– Ett hus vid havet! Nä, jag vet inte. Jag har faktiskt allt en människa kan begära. Jag lever ett mycket gott liv och känner djup tacksamhet över det. Möjligtvis önskar jag att få leva 50 år till, fast då förstås i ett hus vid havet.

Mer läsning

Annons