Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu lägger Berit klarinetten på hyllan

/
  • KLARINETTLEGEND I GÄVLE. Berit Welander går i pension efter 43 år som klarinettlärare. Och funderar på att lägga instrumentet på hyllan. ”Folk säger: Du kan väl inte sluta spela? Men jag sitter inte längre och övar för att hålla formen, det är ett sådant slit”, säger Berit.

Berit Welander ville bli sjuksköterska. Men hennes pappa, klarinettisten, ville att hon skulle spela.

Annons

– I efterhand är jag så glad för det, säger Berit som går i pension efter 43 år som klarinettlärare i Gävle.

Eleverna övar mindre i dag. Det är en av de stora skillnaderna mellan då och nu. Därtill har undervisningen blivit friare. Eleverna kan komma med sina mobiler, spela upp en låt och säga: ”Den här vill jag lära mig”.

– När jag började kunde man dra ihop eleverna spontant för att spela tillsammans. Det går inte nu, de har för mycket andra saker att göra.

Blåsinstrumenten var betydligt mer populära förr. Nu är det gitarr, trummor, piano – och sång – som gäller.

– Det kommer förstås att leda till problem när orkestrarna ska rekrytera, tror Berit.

Vi träffas på Kulturskolan i Gävle den dag Berit ska avtackas. Hon har städat ur skåpen och tagit hem sina privata noter. Hon ska lämna tillbaka sina nycklar – och inte komma tillbaka.

– Nej, du vet hur de säger: ”Du kommer väl och hälsar på oss?”. Men varför skulle jag det? Inte har de tid med mig då, säger hon osentimentalt.

Berit Welander har älskat sitt jobb och engagerat sig helhjärtat i sina elever. Musiken har betytt enormt mycket, både för henne och för många av ungdomarna.

– Jag har haft elever som inte gått till skolan, men ändå kommit och spelat. Jag mötte en kvinna på stan, som jag haft som elev. Hon var en väldigt tystlåten flicka och jag visste ingenting om henne. Nu fick jag veta att hon haft ett helvete hemma under uppväxten, och att musiken var det som fick henne att orka vidare.

Berit Welander kom till Gävle 1968, hon vikarierade till och från i Gävleborgs symfoniorkester under några år. Men med heltidsjobb på musikskolan gick det inte längre.

Som de flesta musiker är Berit kluven till utövandet. Å ena sidan är det en fantastisk upplevelse att skickligt framföra ett stycke, å andra sidan vill hon slippa både nervositeten inför ett framträdande och det tråkiga övandet – hon förstår mycket väl sina elever som avskyr att sitta och nöta en passage om och om igen.

– Jag har suttit i bilen på väg till Sandviken och nästan önskat mig en pyttepytteliten olycka, bara så att jag skadar fingrarna jättelite, inte så att det gör ont, men så att jag inte kan spela. Men skulle de ringa och säga att en övning var inställd skulle jag bli jättebesviken, det där är konstigt, säger Berit leende.

Det är intressant att samtala om livet och dess villkor med Berit. Hon har haft anledning att reflektera och omvärdera. Det hon inte varit nöjd med har hon med tiden ändrat på, i stort och smått. Hon bjuder generöst med sig av tankar, citat och exempel. ”Det är ett jobb att leva”, som hon säger.

Och hon har bestämt sig. Hon kommer inte att vara en bitter och förgrämd pensionär.

– Jag ångrar ingenting jag gjort! Jag skulle inte vara den jag är i dag om jag haft saker ogjorda. Där jag har gjort misstag har jag pratat om det med dem det berörde. Jag vill inte ha något otalt med människor.

Berit planerade förut att jobba till 67, för att få mer pengar att röra sig med. Men hon har kommit till en annan insikt nu.

– Det är en förmån att vara så frisk och må så bra som jag gör nu, och att få vara ledig och göra vad man vill. Jag har räknat på det och har så jag klarar mig ändå. Det där ”sen” man väntar på kanske inte kommer. Jag vill verkligen ta rätt på den tid jag har kvar. Jag känner mig otroligt fri! utbrister Berit.

Tre månader av vintern ska Berit Welander tillbringa med sin sambo Micke i Las Palmas, till stor glädje för 17-åriga barnbarnet Jennifer som får bo i farmors lägenhet i stan under tiden.

Men först ska Berit vänja sig så smått vid ledigheten hemmavid.

– Nästa onsdag kan jag göra onsdagskrysset klart, och behöver inte klä mig förrän det är gjort! säger hon glatt.

Mer läsning

Annons