Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu ser Kajsa på livet med nya ögon

/
  • Kajsa Wahlström gillar att julpynta och har vardagsrummet fullt.
  • Kajsa Wahlström och hennes föräldrar Hans, 89 år, och Gulli, 91 år, bor på samma gata och träffas ofta.

Lagom till 60-årsdagen har Kajsa Wahlström precis "kommit tillbaka till livet". Efter att ha opererat luftstrupen kan hon äntligen få luft ordentligt igen.
– Jag är så tacksam att jag får vara med och fylla 60, utbrister hon.

Annons

Det finns mycket att prata om när man träffar Kajsa Wahlström; hon har många intressen, många minnen och ett jobb hon brinner för. Och nästan direkt när jag kommer hem till hennes väl julpyntade villa i Sätra kommer vi in på hennes arbete om jämställdhet bland barn. Ett arbete hon startade upp på bland annat förskolan Tittmyran i Trödje.

– Jag har alltid varit intresserad av människor, varför vissa är ensamma, andra inte. När jag var föräldraledig gick jag ofta förbi en skola där jag såg att ett par barn var ensamma varje gång. Jag kunde inte låta det vara, utan kontaktade skolan och berättade vad jag hade sett.

LÄS MER: Jämlik skola kan få nytt liv i Jädraås

Att alltid hjälpa de svaga och utsatta är något Kajsa har vuxit upp med. Hennes föräldrar hade ett stort engagemang i människor och var mycket givmilda. Kajsa blir rörd när hon berättar om sin barndom.

– Jag har bara positiva minnen från en väldigt generös miljö. Mina föräldrar var så öppna och hade en omsorg om alla. De samlade ihop kläder som vi hade haft och gav bort. Det fanns inget överflöd, men de gav bort ändå, säger hon medan hon torkar en tår.

Hon växte upp med sina föräldrar och två syskon i en lägenhet i Gävle. På sommarloven levde hon ett härligt liv i familjens enkla stuga på Eskön.

Familjen gjorde alltid mycket tillsammans: Var ute i naturen, åkte skidor och skridskor.

Ett av många intressen som har följt Kajsa hela livet är scouterna. Som sjuåring gjorde hon som sin storasyster och blev Blåvinge i Gävlescouterna.

– Jag har lärt mig mycket där, att klara mig i ur och skur, att samarbeta, att alla får vara med i gemenskapen trots olikheter. Det fungerar inte i skolan, men i scouterna, konstaterar hon.

LÄS MER: Gävligt jämställt

I gymnasiet läste Kajsa naturvetarutbildningen, utan att ha någon plan för vad hon ville bli. Det var det roligaste att läsa, tyckte hon. Men för första gången ställde hennes dyslexi till det rejält.

– Jag hade jobbat hårt hela skoltiden, och alltid hittat lösningar. Jag fick bra betyg för innehållet i mina berättelser, men alltid en massa röda markeringar när det gällde stavningen. Men i gymnasiet blev det svårare.

Trots det gick Kajsa ut med bra betyg, och återigen gjorde hon som sin storasyster: Stack till London för att vara au pair. Och det var där hon bestämde sig för att bli förskollärare.

När hon var 23 år blev hon antagen till utbildningen – på andra försöket. Men då hade hon redan hunnit arbeta i några år på olika förskolor i Gävle. Och tågluffat till Schweiz för att åka skidor. Efter utbildningen hann Kajsa också med att jobba som reseledare på Kreta under en period.

1995 hände dock det som skulle staka ut resten av hennes yrkeskarriär. Länsstyrelsen ville starta ett jämställdhetsprojekt inom förskolan i Gävleborg. Vem var intresserad av att vara med?

– Jag kände direkt att ”Oh, det är jag”! Jag tände till på alla cylindrar och räckte upp handen, och till och med reste mig upp, säger hon och skrattar.

Då var Kajsa förskolechef för Tittmyran i Trödje, där projektet startade. Men det var inte helt lätt i början att få med sig personalen.

– Det var lite armarna i kors först. Men efter att ha sett vår egen film som visade hur olika vi agerade och pratade med flickorna och pojkarna förstod personalen, det var förlösande.

Filmen visade hur pojkarna tilltalades på ett helt annat sätt än flickorna, personalens tonfall skilde sig åt, liksom vilka ord och ämnen som användes. Ett första steg i en förändring blev att under korta stunder dela upp barnen i flick- och pojkgrupper och låta flickorna träna på självkänsla och ta beslut och pojkarna fick göra saker som tränade dem på samarbete och empati.

Efter ett tag hade projektet blivit uppmärksammat i både rikstäckande och lokala medier, och Kajsa blev en efterfrågad föreläsare.

2001 slutade hon inom kommunen för att i stället starta eget företag. Sedan dess har hon varit med i tv, skrivit en bok, hållit kurser och föreläsningar för många olika bolag i flera länder.

Men för några år sedan hände något som tvingade Kajsa att börja dra ner på tempot.

– Det var något som växte i halsen och det blev svårare och svårare att andas. Det tog 20 minuter för mig att gå upp för tre trappor och hälsa på min son.

Vid ett läkarbesök konstaterades att luftstrupen hade börjat växa igen, det var mindre än fem millimeter kvar. I höstas var det äntligen dags för operation, som lyckades.

– Det var hisnande att känna att jag kunde få luft igen, jag var så lycklig att jag kunde gå upp för de där tre trapporna och känna att jag orkade, att känna hjärtat slå. Nu ser jag med nya ögon på livet, och är glad att få fylla 60 år.

Mer läsning

Annons