Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Pappa smugglade in mig på järnverket”

/
  • HOFORS FÖRSTA DAM. Marie-Louise Dangardt kom till Hofors som 18-åring. Hon fick jobb som undersköterska på Hesselgrenska direkt efter gymnasiet.

Barn fick inte vara på Domnarvets järnverk.
Men Marie-Louise Dangardts pappa smugglade ofta in sin dotter innanför grindarna.

Annons

– Det var så spännande! Jag visste allt om järnvägsvagnarna på området och vad det fanns i dem, berättar Hofors kommunalråd.

Marie-Louise har alltid varit intresserad av teknik. Tvättmaskiner, datorer – det spelar ingen roll vad det handlar om.

– Är det något som krånglar är jag genast där och ska ta reda på vad det är för fel. Jag är faktiskt bra på att lokalisera fel på bilar efter symptom. Jag får stå på mig inför bilmekaniker som inte tror på mig, men det visar sig ofta att jag har rätt, säger Marie-Louise leende och berättar om en bil som under ett års tid startade sporadiskt.

– Jag upptäckte att det hade att göra med om det satt någon i baksätet eller inte. Alla skakade på huvudet åt mig, men det visade sig att det gick en bränsleslang under sätet som kärvade när någon satt på den...

Men hon fegade ändå ur och valde vårdlinjen och blev undersköterska, som så många i hennes generation.

– Jag fick jobb direkt, på Hesselgrenska här i Hofors. Där fick jag en kollega som övertalade mig att börja gå på fackkurser. Vi tyckte likadant om orättvisor och hur saker skulle vara.

Marie-Louise engagerade sig allt mer.

– Jag minns att jag blev så irriterad när folk inte kom på möten: ”Vad ska de sitta hemma och titta på tv för?”.

När hon fick barn bodde hon i Bagghyttan mellan Torsåker och Horndal.

– Jag ringde och påtalade att vi inte hade någon barnomsorg och att vi borde få en dagmamma. De visste inte ens att Bagghyttan hörde till Hofors kommun!

Det blev en dagmamma till slut, som blev fullbokad direkt.

– Det där ledde till att socialnämnden fick upp ögonen för mig. De undrade vad det var för konstig prick som bara kom och krävde saker. ”Det är lika bra att du går med i politiken” tyckte de.

Det började med en plats som ersättare i barn- och ungdomsnämnden 1993. Tio år senare blev Marie-Louise kommunstyrelsens ordförande.

– I samma veva blev kommunchefen Lars Westin sjuk i fyra månader. Jag var ny och helt ensam och i dag fattar jag inte att det gick.

Marie-Louise är helhjärtat engagerad i sitt Hofors. Hon är trött på den negativa bilden, ”det flyttar faktiskt in 300–400 personer varje år”, och ingår i en tajt kommunledning som går och lägger sig med vetskapen om att de gjort sitt bästa under arbetsdagen.

– På bruket är det bara positiva tillrop. ”Fortsätt att kämpa” säger folk man möter. Men på nätet är det ett helt annat klimat. Jag ögnar kommentarsfunktioner ibland men skulle man läsa allt går man ner sig helt. Jag förstår inte behovet av att skriva elaka saker anonymt. Är man missnöjd ska man väl göra något för att det ska bli bättre?

Vad skulle du göra om en okänd välgörare skänkte, säg 3 miljarder, till Hofors kommun?

– Åh, det vet jag precis. Vi skulle bygga helt nya bostäder. Lägenheterna i Hofors är byggda efter SKF:s behov på 60-talet, de är inget lockande alternativ för dem som vill flytta från villan till ett annat marknära boende. Vi behöver attraktiva bostäder helt enkelt.

Marie-Louise har två vuxna barn men har blivit lite mamma på nytt. Till Mona The Quick, ett tvåårigt ungsto som får besök och några kilo morötter då och då, med förhoppningen att hon ska må bra och vilja springa riktigt fort på travbanan så småningom.

– Det är jätteroligt! Jag hängde mycket på Rommetravet eftersom brorsan jobbade i stallet och bandomartornet där. Hon står i Tärnsjö så jag hinner inte dit så ofta som jag skulle vilja.

”Maja” kan inte fatta att hon fyller 50, att ungdomarna på Björkhagsskolan förmodligen ser en tant när hon kommer och pratar med dem.

– De har blivit riktigt gamla i min släkt. Mormor Hilda här i Hofors hade sju barn, varav två tvillingpar. Men 85 år var tanten när hon sparkade boll med min Helene, skrattar Marie-Louise.

Mer läsning

Annons