Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Porträttkonstnären Tony vill måla bilder som andas liv

/
  • BÖRJADE MED MAMMA. Tony Warren målade av sin mor direkt när han var färdig med sin utbildning. ”Det är en hyllning till den hårt arbetande kvinnogenerationen”, förklarar konstnären målningen i bakgrunden. Sitt senaste verk, porträttet av biskop Martin Lind, vill han inte visa upp förrän det är helt färdigt.

Linköpings biskop står i Tony Warrens vardagsrum. Men snart bärs han ut. Efter nära fyra månaders arbete är porträttet så gott som färdigt.

Annons

– Det fattas några ändringar innan det stämmer med bilden jag har i huvudet, säger konstnären själv.

Den meterhöga målningen med en milt, lite underfundigt leende Martin Lind i biskopsdräkt har gjort tolv resor fram och tillbaka till Linköping sedan i oktober. Så många gånger har biskopen suttit för porträttkonstnären Tony Warren.

– Jag kan hans ansikte utan och innan, säger Tony som genom biskopsporträttet har fått sitt första offentliga uppdrag.

Och han hinner bli klar till 31 januari, då porträttet ska lämnas över. Avtäckning sker 2 mars i samband med att Martin Lind lägger ned biskopsstaven. Därefter ska målningen hänga i Linköpings domkyrkas församlingshem bredvid tidigare biskopar, de äldsta avbildade redan på 1600-talet.

Martin Lind själv är helnöjd och tycker att målningen är färdig, men Tony vet vad som ska till innan han själv är nöjd.

– Håret måste jag arbeta mer med, likaså vissa högdagrar, i pannan till exempel.

Övat upp sitt bildminne

Ett porträtt ska inte vara ett stilleben utan andas liv. Att bara måla av ett fotografi går inte, enligt Tony.

– Målar man av ett foto får man en livlös och platt bild. Den tvådimensionella bilden förvränger verkligheten, säger han. Och visst kan man ana biskopens andetag under den vita skruden och det gröna bandet, stolan, med invävda guldtrådar...

Tony har övat upp sitt bildminne, men minnesbilderna är färskvara och måste hela tiden fräschas upp genom mötena med den som ska porträtteras.

Han var bara liten kille när han första gången upptäckte sin förmåga. Från sju års ålder bodde Tony med mamma och tre syskon i den lilla byn Källsjön, Åmot. Tonys pappa var Natoofficer i amerikanska flygvapnet och medan föräldrarna fortfarande var gifta bodde familjen bland annat tyska Düsseldorf, där Tony föddes, och i Las Vegas i USA.

– Jag satt i Källsjön och ritade Klippiga Bergen ur minnet. Mamma såg teckningen och sa: ”Det ser ju precis ut som i Las Vegas!” Då fick jag blodad tand och började rita av fotografier.

Tony talar med värme om sin teckningslärare i Perslundaskolan, Leif Formgren, som såg Tonys talang och uppmuntrade honom. Men efter skolan och diverse jobb inom service och restaurang lockade flyget mer än konsten.

– Jag älskar flyget! säger Tony, som arbetat några år vid olika internationella flygbolag, bland annat Transworld Airlines, TWA.

Mycket mer pengar i USA

Tony var bosatt i Chicago och hade tagit upp tecknandet lite smått när han fick tips om School of Representational Art. Han sökte och kom in på den fyraåriga utbildningen. Efter avslutad utbildning flyttade Tony till Sverige igen där hans första uppdrag väntade: ett porträtt av en barnfamilj.

Sedan dess har porträttmåleriet varit Tonys levebröd, även om det inte gjort honom rik. Ännu.

– I USA kan en porträttmålare tjäna en miljon dollar om året. Riktigt samma pengar finns inte här, säger han.

Tony medger att den amerikanska marknaden drar men tvekar inför att lämna Sverige igen.

– Man blir väldigt rotlös när man flackar runt världen. Men vi får se vad det blir i slutändan...

Engagerad i Ockelbo

Klart är att Tonys rötter trivs i Ockelbos jord. Hans engagemang för orten är sort, oavsett om det gäller att smycka torgets julgran eller hylla Ockelbosonen Daniel och hans kronprinsessa som han och Ockelboborna gjorde inför bröllopet med Tonys stilleben ”Tillgivenhet”.

Kanske biskopsporträtten och den kungliga gåvan kan öppna dörrarna till de riktigt stora uppdragen? Ett handskrivet tackbrev från Daniel och Victoria, som fått hedersplats hemma hos Tony, vittnar om att bröllopspresenten uppskattades. Men Tony, som känner yrkets villkor, tar inte ut någon seger i förskott.

– Jag räknar aldrig fiskarna förrän jag har fångat dem.

Mer läsning

Annons