Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Thomas vill jobba med döden resten av livet

/
  • Begravningsentreprenören Thomas Utby samlar på konst och antikviteter.  ”Jag började gå på auktioner som 15–16-åring, jag har alltid varit intresserad av historierna runt gamla föremål”, säger Thomas.

Thomas Utby hade jobbat nio år i långvården och tio år som kyrkvaktmästare när han såg ett ledigt vikariat som begravningsentreprenör på Fonus.

– Det passade mig utmärkt eftersom jag så ofta mött döden på nära håll i mitt jobb, säger Thomas.

Annons

I ärlighetens namn hade han redan jobbat lite extra på en privat begravningsbyrå. Vilket förstås gjorde honom ännu mer aktuell för tjänsten.

Sedan 2002 har han varit kontorsansvarig på Fonus i Gävle.

– Det är ett otroligt fint jobb. Jag sitter som kundrådgivare och representerar på begravningar. När kunderna är nöjda får jag en kick som jag aldrig fått i mina andra jobb. Jag kommer nog att pensioneras i det här yrket.

Hur reagerar folk du träffar privat när de får höra att du är begravningsentreprenör?

– Man kan faktiskt inte säga det. Det är som för läkare, har man väl berättat det finns det ingen hejd. Folk har så många förutfattade meningar om hur vi är och vad vi håller på med. I såna lägen blir det många klagomål på branschen. Men jag tror att många av dem har fastnat i en egen sorg.

Thomas är född och uppvuxen i arbetarkvarteren kring Fjärde tvärgatan på Brynäs. Morfar var slaktare och hans pappa grisuppfödare. Folk hade djur på sina innergårdar. Där fanns skomakeri och sadelmakeri, det bodde nästan bara hantverkare i de kvarteren.

– Allt revs under tidigt 70-tal och då flyttade vi till ”himmelriket” som våra gamla släktingar sa, till Glimmervägen i Sätra. Vi fick två toaletter med varmt och kallt vatten och släktingarna kom och badade i vårt badkar. ”Vad är det för disponent som ska bo här då?” sa min mormor när hon kom dit första gången. Det var enormt exklusivt, berättar Thomas.

Efter några år flyttade familjen till radhus på Smultronvägen. Efter gymnasiet började Thomas gå på vikariat inom långvården. Men från 1989 bytte han fot helt och blev kyrkvaktmästare i Tomaskyrkan.

– Jag var ordningsam och hade varit aktiv i Kyrkans unga i Mariakyrkan, några andra meriter hade jag väl inte, ler Thomas. Från 1993 jobbade jag i Björsjökyrkan i Bomhus som var nybyggd. Det var häftigt att vara med där från början.

Thomas Utby älskar konst och antikviteter. Sekelskifteslägenheten är fylld av en mängd vackra saker; skålar, figurer, ljusstakar, takkronor och snidade möbler.

Hans favorit i rummet där vi sitter är en stor målning av Ragnar Swahn, föreställande kvarteret kring Katarina kyrka i månsken, som hängt hos Torsten Kreuger, Ivar Kreugers bror.

Längs en kortvägg tronar ett stort skåp från Baltiska utställningen i Malmö 1914, ritat av Ferdinand Boberg som själv var utställningsarkitekt där och då.

Men alla föremål är inte dyrbara. På en piedestal står en Bofajans-kruka som han hittat för 100 kronor på loppis. Nu är den kanske värd 1 500, tror Thomas.

– Jag började gå på auktioner när jag var 15–16 år. Jag har alltid tyckt om historierna kring gamla föremål.

Thomas Utbys gamla föremål får gärna stå i gamla hus.

– Jag vet inte hur många hus vi rustat, folk undrar hur länge vi ska fortsätta så. Nu har vi ett nytt hus igen, eller två förresten, vi köpte granngården också...

Huset är ett sommarställe som Thomas och Cina köpte runt midsommar 2010 i Ljusne.

– Där bor vi mellan urskogen och havet, men i ett bostadsområde, jag är inte så mycket för att vara ensam långt från alla. Vi har inte rötter i Hälsingland någon av oss, men det är något särskilt där, med stämningen.

Och hur är stämningen inför 50-årsdagen?

– Mitt allra första barndomsminne är från min mormors 50-årsdag när jag var fyra och ett halvt år. Hon var ju så jättegammal! Jag känner mig lika tokig och omogen som när jag var 20, skrattar Thomas.

– Nej, jag har inga problem med att bli 50. Det är roligt.

Mer läsning

Annons