Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilho minns det bistra vinterkriget

/
  • 24-ÅRIG SOLDAT. Vilho Viertola stred på den finska sidan under nästan fem år av andra världskriget. Den här bilden togs 1943.Foto: Privat
  • EN KRIGSVETERAN MED MÅNGA MINNEN. Vilho Viertola var med i kriget ända till slutet. Tyskarna hade bränt stora delar av Rovaniemi och Vilho och hans kamrater skulle upp och köra bort dem, men tyskarna gav sig av självmant och Vilho fick äntligen fara hem. ”Det var skönt.” Foto: Håkan Selén
  • KRIGSSOUVENIR. Bland minnena från Vilhos tid som soldat i den finska armén finns hans soldatpass bevarat.

Finske krigsveteranen Vilho Viertola var 20 när han åkte in i lumpen 1939. Först fem år senare kom han hem. Än minns han de bistra krigsvintrarna.
– Officerarna sa åt oss att vi inte fick ta något från stupade ryssar, men pojkarna gjorde det ändå. Det var 45 grader kallt och de frös i sina enkla kängor.

Annons

Vilho växte upp i Sideby i Österbotten. När han var åtta år lämnade hans far modern med åtta barn och försvann till Kanada. Efter det levde familjen under ganska knappa förhållanden. Modern försörjde familjen genom att sy samt lasta flottningstimmer i hamnen och Vilho fick tidigt börja bidra till familjens uppehälle; han var bara 13 när han själv blev hamnarbetare. Än i dag minns han namnen på de tyska båtarna som seglade bort fullastade med finskt timmer.

På hösten 1939, strax innan finska vinterkriget bröt ut, ryckte Vilho in i lumpen. De första månaderna som infanterist övades han i att skjuta kanon av den sort som drogs med hästkärra genom terrängen. Vilho hann aldrig delta i striderna innan vinterkriget tog slut i mars 1940, men han blev kvar i armén och när kriget mot Sovjetunionen togs upp igen beordrades han och hans kamrater ut i fält.

Den sovjetiska armén var många gånger större än den finska, men finnarna var goda skyttar och deras taktik att omringa fienden framgångsrik.

– Vi fick meddelande från dem som gick före var ryssarna befann sig. Sedan visade fänriken vid vårt batteri hur vi skulle sikta och skjuta över dem som gick i täten, berättar Vilho.

– Vi ringade in ryssarna och när de flydde hamnade deras kanoner i händerna på oss.

Vilho tror att officerarna nog hade förståelse för att deras frusna soldater ibland även övertog de stupades persedlar, trots att de hade order att låta bli. Ryssarna bar filtstövlar och vadderade jackor och jämfört med deras var finnarnas utrustning usel.

Under sina fem år som soldat såg Vilho många skrämmande scener, men trots att han ofta befann sig i dödens närhet kan han inte påminna sig att han var särskilt orolig för sitt eget liv.

– Man var ung och förstod inte att vara rädd, säger han.

– Och jag har aldrig sett att jag har skjutit någon. Det hände så långt borta att man efteråt bara såg bunkern som träffats.

Några skräckfyllda ögonblick upplevde han i alla fall när han vid ett tillfälle lämnat sina kamrater vid tälten för att plocka lingon i skogen.

– Jag hörde skottlossning och insåg att jag hade gått vilse. Eftersom jag misstänkte att jag hade kommit över på den ryska sidan var jag livrädd för att bli upptäckt. Jag satte mig ned på en stubbe och tänkte igenom hur jag hade gått. Tack vare mitt goda lokalsinne kom jag på hur jag skulle följa solen och ta mig tillbaka till de andra. Annars hade jag blivit skjuten eller tillfångatagen.

Kriget tog slut och Vilho fick jobb inom kustbevakningen på Kaskö. 1946 träffade han Kasköflickan Vera som jobbade på restaurang och bokstavligt talat föll pladask för Vilho när hon kom skidande en dag. Precis framför honom halkade skidorna undan och Veras kinder var ganska röda när han hjälpte henne upp. Makarna, som firade 60-årig bröllopsdag i somras, skrattar fortfarande åt minnet.

1950 flyttade familjen till Forsbacka, och där trivdes de så bra att det aldrig blev av att flytta tillbaka till Finland. Vilho arbetade vid järnverket tills han som 62-åring gick i pension efter en hjärtklaffsoperation. Det var ledsamt för Vilho som alltid tyckt om att arbeta och stundtals skött tre jobb samtidigt.

I dag är han en pigg 90-åring som promenerar med stavar sju dagar veckan. På tisdagar går Vera och Vilho till Finska föreningen i Forsbacka och spelar bingo och umgås.

I sommar är det åter dags för den årliga tvåveckorsvistelsen på spahotell i Åbo, dit alla finska krigsveteraner blir bjudna. Finland tar väl hand om sina veteraner, tycker Vilho.

– De kommer resande från hela världen, det är en fin förmån som Finland unnar oss.

– När vi träffas pratar vi om kriget och om hur det var. Då kommer minnena tillbaka.

Mer läsning

Annons