Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fredrik seglade över Atlanten gratis

/
  • SOLNEDGÅNG ÖVER ATLANTEN. Fredrik Sahlin från Gävle sökte och fick jobbet som besättningsman vid en Atlantseglats från Karibien.
  • LEVANDE BETE. Fredrik Sahlin fick lust att ta ett dopp i den tropiska hettan och lät sig släpas efter katamaranen. Lyckligtvis var det ingen hungrig haj som märkte det. Foto: Privat
  • ÄVENTYR TILL HAVS. Katamaranen Mojomo, en lyxig bjässe i sjumiljonersklassen, tog Gävlebon Fredrik Sahlin över Atlanten i maj.

I mars när Fredrik Sahlin från Gävle luffade runt öarna i Filippinerna stötte han på en danska som berättade att hon skulle segla runt Indonesien. ”Häftigt och spännande”, tyckte Fredrik, ”det vill jag också göra”.

Annons

Han sökte runt på internet efter båtar som sökte manskap och hittade en båt, jättekatamaranen Mojomo, som skulle segla från Saint Martin, Karibien, över Atlanten. Seglatsen skulle inte kosta något utöver den egna maten. ”Perfekt”, tänkte Fredrik och skickade ett mejl. Tre veckor före avfärd fick han svaret att han fick följa med.

Här är hans dagbok från seglatsen.

3–4 maj

Det hela börjar med att jag glömt det förbannade brevet, det som kaptenen Matt skickat och som jag måste visa upp i passkontrollen för att komma in till Saint Martin. Han är arg, svettig och skriker som en gris när jag för första gången möter honom. Kort senare inser jag dock att han generellt är svettig och grisig och nog bara var arg.

När jag kommer till den fantastiska katamaranen möts jag av de andra i besättningen: Matts flickvän Dee, den härligt snobbigt engelske gubben Todd, den amerikanske businessprofessorn Maciej och de är definitivt mer sympatiska. Vi åker och handlar och fyller fem kundvagnar, tankar 1 200 liter diesel och tar, med ett gäng andra seglare, en avskedsfylla på land.

5 maj

Gemene mans favoritdrog, alkohol, och en salig blandning indiska curryrätter försenar vår planerade avresa avsevärt. Gårdagens blöta avskedsfest var en dekadent tillställning som bjöd på mer än jag, och framför allt mina äldre medresenärer, klarade av för att kunna lätta ankar vid det planerade klockslaget 08.00. Min engelske kapten med de kemiskt turkosa ögonen är den som sist kravlar ur slafen och vi startar vår Alantseglats först klockan 14.

Nu sitter jag på min vakt och håller för första gången sjumiljonerkronorskatamaranen Mojomo i mina förhållandevis oerfarna händer.

Bakom mig äter skymningen och horisonten sakta upp det sista jag kan se av fast mark.

Nästa: Horta, Azorerna.

6 maj

Dagen börjar tidigare än mina fredagar vanligen gör. Klockan är ett på natten när jag väcks för att ta över vakten som är ett tretimmarspass.

Det är vaktpassen som bestämmer dygnsrytmen här på båten och vi sover när vi får tid.

När jag senare vaknar mitt på dagen övertalar den tropiska värmen mig att ta ett dopp och jag övertalar i min tur kaptenen att släpas i ett rep bakom båten medan vi seglar. När jag ligger där på släp inser jag att jag har 6 000 meter karibiskt hav under mig och bara fan vet vad som finns där.

När jag kommer upp ur Atlanten skrattar kaptenen och berättar att varken "killa wehls" eller vithajar är ovanliga i dessa vatten och att jag agerat levande bete.

8 maj

Innan jag åkte tyckte jag att det skulle bli spännande att se hur det gick rent kemimässigt med fyra personer jag tidigare aldrig mött, fyra–fem veckor, isolerade att samsas på cirka 30 kvadratmeter. Än så länge går det finfint, även om jag och kaptenen har haft en del meningsskiljaktigheter som kunde ha hanterats smidigare.

Annars vågar jag påstå att jag har haft mer upphetsande upplevelser än att timme efter timme puttra fram i fem knop för motor på en segelbåt, sakta sväva fram på den till synes oljiga, krusfria vattenytan. Men det vete fan om jag upplevt något vackrare och mer fridfullt!

Det händer inte mycket här på båten och det mesta av tiden går åt till att läsa och sova.

11 maj

I går vände det. Från dagar av slitsam stiltje har vinden sakta ökat och i dag får vi det vi kom hit för. Vinden piskar nu till med tolv sekundmeter och vågorna kommer upp i pungpirrande fyra meter! Det är riktigt kul att styra båten och kryssa bort från när de högsta vågorna bryter och ibland bara åka med och surfa på dem.

Det är lite samma befriande känsla som när man stänger av den högljudda spisfläkten eller tar av sig slalompjäxorna efter en heldag i backen. Helt fantastiskt. Alla är på superhumör!

När jag kliver på min vakt på kvällen kör jag in i ett svart moln. Vinden dör och himlen öppnar sig; jag tror aldrig jag upplevt så mycket regn och ovädret börjar och slutar med mitt vaktpass.

14 maj

I dag gör vi elva knop med bara segel, så jag och kaptenen sågar ut en bit plywood som vi fäster i ett långt rep till båten, binder fast ett par skor och vips har vi gjort en wakeboard! Jag binder fast ett andra, kortare rep med en pinne som jag håller i och hoppar av båten i farten med wakeboarden på fötterna. Repet jag håller i är slitet och slits av med en gång. Tjofadderittan så driver jag ifrån båten tills repet som brädan och mina fötter är fästade i spänns och det blir ett förbannat ryck. Sedan släpas jag i fötterna och har inte en chans att få huvudet över vattenytan. Jag krånglar mig till slut ur skorna, ser båten försvinna och ligger där ensam i Atlanten och guppar. Annars en lugn dag.

18 maj

Avsaknaden av kommunikation med omvärlden och med en dygnsrytm som styrs av vaktpassen (tre timmar på och sex timmar av natt och dag) är i sig en ganska häftig upplevelse. Att ändra Facebook-statusen eller gå och köpa en pizza och hyra en b-actionrulle finns inte här ute, om man säger så... Så när jag hör "land i sikte!" och kommer ut och ser vulkanen Pico känner jag en spirande lättnad. Efter 13 dagar och 4 260 kilometer non-stopsegling anländer vi till vårt första etappmål: Horta, Azorerna! Mottagningskommittén till havs består av 30–40 delfiner som leker i svallet framme vid båten och i land det legendariska Peters Café Sport fullt av andra Atlantseglare. Nu är det fest.

Mer läsning

Annons