Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grus, stroboskop och kontrollampor

/

Annons

Den skira junigrönskan fick en djupare färgton. Högsommaren kom med stekhet juli och inslag av svalkande badturer. Värmen dröjde kvar och det blev augusti med becksvarta kvällar som fortfarande var sammetslena. En bitterljuv sensommarvärme dröjde långt in i september. Och min bror och jag skulle få vara med om vår första biltur.

Det är klart, några gånger hade jag redan fått följa med spinneriets Scania till hamnen. Men det här skulle bli den första långa färden – och dessutom i en riktig bil, en personbil! Det var en svart Dodge av årsmodell 31 och bilen tillhörde bilskolan. Den hade tidigare varit i tjänst som polisbil. Antennen på taket var bortmonterad men jag minns att det korta antennskaftet fortfarande satt kvar på bilens tak. Det fula, otympliga gengasaggregatet som tidigare suttit framför kylaren var bortmonterat. För bilen skulle nu för första gången på mycket länge vara tillbaka i sitt rätta element -–den skulle åter köras på bensin.

Provturen skulle kombineras med ett ärende ett par mil väster om staden och det var bilskolans ägare som körde. Som vanligt var det min far som ordnat så att vi fick följa med.

Sådana finesser som säkerhetsbälten var naturligtvis totalt okända och den som börjat yra om krockkuddar hade förmodligen blivit omhändertagen.

Vägen var belagd med grus och gick genom glesbevuxen skogsmark med höga, raka tallar. Det var alldeles vid solnedgången och de långa skuggorna från träden kastade ett stroboskopiskt mönster över vägen. Vägen var smal och på de långa raksträckorna blev hastigheten svindlande. Men så hade vi också praktiskt taget vägen för oss själva – biltrafik var fortfarande något exklusivt. Ibland fick bilen sladd i lösgruset och jag minns att min bror och jag for fram och tillbaka på det blankslitna baksätet som tvålar i ett vattenfat.

Bilskoleläraren var inte precis ett skolexempel – egentligen körde han som en besatt. Kanske var det upplevelsen att för första gången låta bilen släppa loss. Äntligen skulle han få känna den oanade kraft som det riktiga bränslet gav till motorn. Äntligen skulle bilen

få visa vad den gick för. Min bror och jag kände oss mycket privilegierade att få vara med om denna bilfärd och såg redan fram emot att få psyka våra kompisar med målande och dramatiska beskrivningar.

Färden tillbaka gick i mörker men solen hade nu givit plats åt en stor och full måne som skapade minst lika spännande stroboskopiska effekter som solen gjort vid ditresan.

Jag fascinerades av det bleka skenet från den indirekta instrumentbelysningen och de små kontrollamporna som då och då blinkade till. I skenet

från strålkastarna tycktes skogen rusa fram i dubbel hastighet. Vi kittlades av farten och njöt i fulla drag.

Bertil Aspenberg

Mer läsning

Annons