Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Harmoni, hyvelspån och maskeradligor

Annons

Kort sagt, miljön i svarveriet var av sådan natur att en av dagens brandingenjörer gråtande skulle kastat sig ner i första bästa vattendrag.

Det sades att den första stora stadsbranden börjat just i dessa kvarter. Med en rysning tänkte jag på det rykte som sade att det var en vältande limpanna som satt igång den rasande branden.

Det var en sann fröjd att se dessa båda yrkesmän i arbete. De verkade hela tiden vara i fullständig balans och harmoni med tillvaron. Ingen tillfällighet, kanske, att de hade kvarterets i särklass mest kreativa arbete.

Och naturligtvis är det så att den kreativa kicken är den yttersta formen av lycka. Att skapa något och nästan omedelbart få se det konkreta resultatet. I stället för alla dessa ettor och nollor som bara spårlöst försvinner. Men ettor och nollor kan också bli bokstäver. Och bokstäver kan fortfarande bli bläck som fortfarande kan överföras på papper och ge kreativa kickar.

Ögren och Wall hade bara en svaghet – de tog på sig alldeles för mycket jobb och de lovade alldeles för mycket. Alltid när vi var där var det någon kund som knackade på och undrade om det beställda jobbet var färdigt. Där fanns alla graderingar, från den som var där för andra gången till den som med desperation i blicken var inne på det femte besöket.

Det var med stigande beundran som vi bevittnade hur Wall med en osannolikt oskyldig uppsyn varje gång förkunnade att ”nästa vecka ska den vara klar, det lovar jag!”

Det var ingen tillfällighet att det var just Wall som hade det stående uppdraget att bemöta kunderna – det var nämligen, enigt min far, stört omöjligt att bli arg på honom. Förmodligen var han med sin oskuldsfulla snällhet en latent källa till nervsammanbrott bland kundkretsen.

Ögrens passion var att spela bastuba i Frälsningsarmén där han, utan att vara speciellt religiös, uppnått kaptens rang. Han ansågs vara en skicklig instrumentalist och utgjorde en oumbärlig klangbotten i ensemblen. För det mesta konserterade man på det stora torget alldeles utanför, vilket var praktiskt eftersom han kunde ta med sig instrumentet och uniformen till svarveriet och byta om där.

Förvandlingsnumret från den luggslitna svarvarmästaren i sin trädammiga overall, lika dammiga keps, väl nötta träskor och läderförkläde var alltid lika häpnadsväckande. Ty ut ur svarveriet uppenbarade sig en annan varelse – en distingerad gentleman i välpressad kaptensuniform med stärkkrage och blankputsade svarta kängor. För enkelhetens skull drog vi slutsatsen att det måste röra sig om två olika personer.

Den gamla vanliga historien kommer alltid att upprepa sig. Uniformens magiska makt. Dess förmåga att få kvinnor att himla med ögonen. Att dupera och manipulera. Kuppen i Köpenick, Maskeradligan. Människans ångestladdade respekt för uniformen hela vägen från parkeringsvakten till tågkonduktören.

Men mitt i all harmoni fanns ett problem: Nästa konsert skulle äga rum uppe i tornet av den Heliga Trefaldighetskyrkan, som bara låg ett par kvarter därifrån.

Ensemblen skulle stå och spela på den smala balkong, som ledde runt klockhuset allra högst upp i tornet. Som för att göra saken ännu värre sluttade plattformen svagt nedåt.

Problemet var att den gode svarvarmästaren inte var speciellt bekväm med höga höjder. Det gick så långt att han anförtrodde sig till min far (min far blev ofta anförtrodd) och berättade om sitt problem.

Den stora befrielsen kom förstås från Wall: ”Du får ställa dig i dörren – bakom dom andra! Å förresten, på det där instrumentet är det väl omöjligt att spela högt!”

Och denna ljusa sommarkväll ljöd Frälsningsarméns blåsorkester vackrare än på länge.

Bertil Aspengren

Mer läsning

Annons