Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag har alltid haft rockmusiken i själen"

/

Om Raymond Björling fått bestämma själv skulle han ha satsat på rock’n'roll och inte på opera som farfar Jussi. Men i och med The Cadillac Band har han återgått till ursprunget och framför Elvislåtar för fulla hus.
– Min röst har mognat och jag sjunger bättre än någonsin, säger han.

Annons

Ända sedan Raymond Björling var liten har sången och scenen funnits i hans liv. Farfar Jussi satte standarden med sin tenorstämma av världsklass. I hans fotspår följde sedan Raymonds pappa Rolf Björling som hade stora framgångar under 1950-, 60-, och 70-talen.

Det var på hans resor, föreställningar och konserter som Raymond fick inblick i artistlivet. I början lockade det inte alls.

– Jag tyckte att det var ett lite halvtråkigt liv att harva runt i landet och fick ett motstånd mot den världen. Dessutom har jag alltid haft rock’n'roll-musiken i själen.

Men ju äldre Raymond blev desto starkare blev trycket hemifrån. När han var närmare 20 år satte pappa Rolf hårt mot hårt och förklarade att om Raymond ville ha ekonomisk hjälp skulle han söka sig till operahögskolan.

– Det var så jag gled in på operasången och det kändes helt rätt då. Det var under Pavarottieran och jag hade planer på att bli världens främsta tenor.

I början såg det riktigt ljust ut. Raymond Björling tilldelades ett stipendium ur Konstnärsfonden som en av musikdramatiska skolans mest lovande elever.

Direkt efter studierna fick han jobb på "Phantom of the opera" där han stannade i fem år. Därefter var det dags för nästa musikal – "Kristina från Duvemåla".

Men ju längre tiden gick desto svårare blev det att få en plats på Operan. I slutet av 1990-talet började dessutom publiken svika och med dem resurserna.

Vilken betydelse har det haft att du är sonson till Jussi Björling?

– Många tror att det har varit bra, men om jag tittar tillbaka har det mer legat mig i fatet. I och för sig har det öppnat en del dörrar men det har också inneburit att man inte får låta som sig själv utan att man ska vara en Jussikopia. Då spelar det ingen roll hur bra man är.

I stället för ett fast jobb på Operan som han en gång drömde om blev han frilansare på en ibland ganska krokig väg. Operaföreställningar har blandats med företagsevent, bröllops- och begravningsjobb. Men även extraknäck som tryckare, kock och caddy åt en proffsgolfande kusin i USA.

Nu jobbar han på ett kafé hemma i Uppsala. Dessutom uppträder han ofta med The Cadillac Band vars repertoar består av en hel del Elvislåtar.

– Det är jätteroligt och jag sjunger bättre än någonsin, min röst har mognat. Ibland kan jag tänka att jag borde ha kört på mitt spår redan från början, sjungit rock’n'roll och inte anammat Björlingstuket.

Skaver det i dig att det aldrig blev den där stora operakarriären?

– Nej, det har jag släppt. Nu är man snart pensionär, jag ett jobb jag trivs med och en underbar fästmö. Och det här livet har varit fantastiskt ändå. Jag har rest över hela världen och sjungit så jag ska inte klaga.

Mer läsning

Annons