Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lim, bandybollar och perukstockar

Annons

I huset fanns ett träsvarveri. Det låg i 1½-planslängan längs gårdens västra sida, samma länga som längre söderut innehöll charkfabriken.

Svarveriets ingång vette mot huvudgatan och låg alldeles till höger om den stora gårdsporten. Glasrutorna på dörren var ständigt igenmurade av trädamm. På en av rutorna fanns texten ”Gefle elektriska svarveri” vackert ingraverad men dammet gjorde texten svår att urskilja. Egentligen var svarveriet mer känt som ”Ögrens” eller rätt och slätt ”svarveriet”

Ingen som passerade förbi kunde ana vilket fantastiskt ställe som dolde sig bakom den oansenliga dörren. Men det var ju knappast heller platsen för spontanbesök. Alla besökare visste exakt var de skulle gå och kom i ett alldeles speciellt ärende.

Mot portgången fanns svarveriets tre fönster samt en bakdörr med rutfönster. Även dessa var tämligen igengrodda och det var inte mycket av dagsljuset som orkade ta sig ner arbetsbänken där de båda yrkesmännen stod bredvid varandra framför varsin svarv. I taket dinglade nakna glödlampor i gröna glasskärmar. Till och med dessa var igenmurade av finporigt trädamm.

Hela tiden hördes ett dovt, malande läte från den eldrivna huvudaxeln högt under taket – ett ljud som för det mesta överröstades av det diskanta och vibrerande läte som uppstod när skarpslipade stämjärn och andra skärande verktyg skar in i snabbt roterande arbetsstycken i trä av varierande hårdhetsgrad.

På huvudaxeln fanns ett antal remskivor med olika diametrar för olika utväxlingar. Växlingen var högsta teknologi: Snabbt och vant fördes remmen med hjälp av en träkäpp från en remskiva till en annan. Det hela gick lekande lätt men för en novis hade denna procedur förmodligen varit fullständigt livsfarlig.

Doften var säregen och långt ifrån oangenäm. Bland de komponenter som kunde urskiljas fanns friskt trä, terpentin, målarfärg och limkok. En doft som väl harmonierade med den känsla av produktivitet och yrkesskicklighet som slog emot en i samma ögonblick man steg in genom dörren till svarveriet.

I svarveriet arbetade den gamle mästaren Ögren och hans till synes evigt unge medarbetare Wall. Anledningen till att jag betraktade honom som evigt ung var hans uppnäsa och ständigt ostyriga kalufs med inslag av hyvelspån. Men framför allt hade han glimten i ögat – och den var alltid lika pojkaktig.

I hård konkurrens med charkfabriken och kaféet var svarveriet kvarterets stora attraktion. Dessutom var det en tillflyktsort dit alla – gammal som ung – alltid var lika välkomna.

Jag kunde stå där i timmar. Med storögd förundran såg jag hur otympliga träämnen med hjälp av en arsenal av olikformade stämjärn snabbt och säkert tog form i dessa skickliga yrkesmäns händer.

Mirakulöst var det att bevittna hur ett oformligt, grovt tillyxat stycke trä växte fram till en formfulländad ljusstake. Hur hoplimmade träsegment fick formen av elegant utformade perukstockar. Hur små kuber i kork med hjälp av en mall snabbt och effektivt förvandlades till perfekt klotformiga innanmäten till bandybollar. För att inte tala om hur en fruktskål i valnöt fick rotera i svarvstycket, slipas och putsas till förfining och hur den vackra ådringen plötsligt bara fanns där och fick extra liv med hjälp av dukar doppade i bets och olja.

I fönstren stod rader av träburkar med lackfärger som i generationer av lager runnit ner och stelnat ungefär som stearin på en vinflaska.

Spånet och trädammet yrde som ett aprilväder och låg vid slutet av dagen samlat på golvet i ankelhöga drivor.

I en hörna stod en träkamin som oavbrutet eldades med svarveriets träspill. På kaminen fanns en limpanna. Denna stod hela tiden och puttrade på ett sätt som fick locket att småhoppa och limmet att rinna ner och fastna utefter limpannans sidor i allt tjockare lager.

Bertil Aspengren

Mer läsning

Annons