Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livat i holken

/

Trots att man borde vara ute och njuta av den vackra maj-förmiddagen sitter jag inne framför datorn och arbetar.

Annons

Tittar jag ut genom fönstret ser jag emellertid skogsbrynet där det sitter en stor skrakholk i en tall. Holken är strategiskt placerad så jag kan ha uppsikt över den från fönstret.

Storskraken är en and som lever på fisk och oftast lägger sitt bo i ett trädhål eller i en större holk. Hanen är i praktdräkt vitbrokig med mörkt grönskimrande huvud. I rätt belysning lyser de till synes vita sidorna laxrosa. Honan ser helt annorlunda ut med sin grå fjäderdräkt med rödbrunt huvud och markerad nacktofs.

Sedan en tid vet jag att storskrakehonan ligger och ruvar i holken. Under den gångna våren har jag sett henne landa i holken för äggläggning vid flera tillfällen. Det hela sker mycket elegant då hon tillsammans med hanen kommer flygande i rote-formation. Först passerar paret förbi holken för att försäkra sig om att inga faror lurar, varpå de flyger i en vid sväng och på andra eller tredje varvet landar honan i full fart i holken. Den eskorterande maken fortsätter till närmaste vatten där han inväntar honan efter att hon värpt ytterligare ett ägg.

Storskraken kan lägga många ägg, upp till ett dussin. Ibland blir det ännu fler ägg i holken, men då har någon annan hona passat på och värpt medan den ordinarie hyresgästen varit ute. Under ruvningen, som pågår i drygt en månad, händer det att andra äggsjuka honor försöker komma in i holken med viss turbulens som följd. Ibland kan ett par stycken sitta på taket av holken när de insett att det är upptaget.

Just denna dag i slutet av maj har jag tur. Jag råkar titta ut just då det är dags för de nykläckta ungarna att lämna holken. Efter att ha suttit i öppningen en stund och kollat att inga faror lurar utanför hoppar honan ner på marken. Där nere börjar hon genast locka på de små dunungarna som i snabb följd, en efter en med dödsförakt hoppar rakt ut i det okända. När alla de 10 ungarna är samlade leder honan hela sällskapet genast till närmaste vatten där de känner sig säkra. I det här fallet tog sig alla helskinnade ner till Dalälvens vatten.

Ibland kan boplatsen ligga långt från vatten, vilket gör vandringen till det skyddande vattnet farofylld. Ibland ska ungarna, som i detta fall, passera en väg med den risk det medför. Bohålet kan också ligga många meter upp i ett träd varför luftfärden och landningen på marken verkar riskfylld. Ungarnas ringa vikt och dunbeklädnad tycks dämpa fallet så pass att ungarna landar mjukt utan att skada sig.

Text och foto: Alf Linderheim

Mer läsning

Annons