Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ester var Gamla Gefles primadonna

/

I mörka december 2014 lyste Ester Lundviks keramiklyktor i röd terrakotta som vanligt på mitt matbord. Jag har haft dem i 25–30 år, och de hör julen till.

Annons

Och Ester lyste upp Gamla Gefle, var dess primadonna. Hennes konstnärlighet slog igenom inte bara i keramik och batik utan även i de ateljé- och bostadsmiljöer hon skapade, de måltider hon bjöd på och de egendesignade och färgstarka kläderna och de eleganta hattarna hon bar.

Ester, modern Silvi och brodern Harald, en begåvad konstnär som dog ung i Gävle, hade flytt via Finland till Sverige från Tallinn 1944. Deras efternamn var Jürissaar. De hamnade först i Sandviken.

Som 18-åring fick Ester jobb på Gefle Porslin, men att måla tallrikskanter var inte stimulerade nog. Hon sökte sig till trätäljaren Johnny Mattsson, som hade sin tillverkning och butik på Södra Kungsgatan. Han anställde henne som dekorationsmålare; det var en spontant utsträckt hand till en flykting i behov av en konstnärsfristad. I början hade de inget gemensamt språk, men konstnärskap kan förena. Sommaren 1946 ställde de gemensamt ut på den stora Gävleutställningen.

Ester hade en stark drivkraft, blev teckningslärare, köpte en brännugn, startade sin egen keramikproduktion och tog emot elever i verkstaden. Södersöndagarna i Gamla Gefle, när konstnärerna höll öppet hus, blev hennes glansdagar. Alla ville se vad hon hade hittat på sedan sist, och det var alltid trängsel hos Ester. 1980 fick hon ett kulturstipendium av Gävle kommun, och 2002 arrangerade hon en minnesutställning över brodern Harald, 50 år efter hans död.

I många år var det svårt för Ester och hennes barn att besöka hemlandet. Men muren föll och de kunde åka dit. Och äldsta brodern Ottniell, dirigent, tonsättare och diktare, hemkommen till Estland efter 17 år i sibiriskt fångläger, kunde resa till Gävle. Ester var så lycklig att återse honom. Han är den ende jag kan minnas ihop med, den ende jag har kvar i Estland, förklarade hon. Ottniell gick bort i september 2014, han blev 90 år.

I det hus på Glasmästargränd, som hon först hyrde och senare fick möjlighet att köpa, bodde hon under nästan 40 år, och det var inte lätt för henne att behöva sälja det 2010. Ett stort stycke av sitt hjärta hade hon även i sommarhuset vid vattnet på Norrlandet.

Ester Lundvik överlevde båda sina män, Gösta Lundvik och Ingemar Nyberg, och det var en slump som gjorde att hon tog färjan M/S Estonia från Tallinn på dess näst sista och inte på dess sista resa 1994. Hon skulle ha fyllt 89 år i januari 2015. Närmast sörjande är sönerna Pär och Göran med familjer.

Barbro Sollbe, granne och vän

Mer läsning

Annons