Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Christer Dahlberg kom in som en frisk fläkt

/

Sorg känns i kroppen. Vänner lämnar oss, men inte minnena. De finns kvar som en bukett röda rosor.

Annons

Första gången jag träffade regissören Christer Dahlberg var i slutet av sjuttiotalet då han steg in som en frisk fläkt i Gävleborgs litteraturförening, en förening som brann en kort men intensiv tid. Nästa gång var tio år senare när han uppmuntrade mig till min debutpjäs "Miljonärerna" 1991 som spelades av medlemmar i Norrsundets Arbetarteater. Christer hade en passion för amatörteater och både han och jag älskade när vi såg människor växa, blomma ut och gå vidare i livet. Utan att ge avkall på kvalité ville Christer att alla skulle få vara med. Han såg potential i ALLA människor och jag vet personer som är honom evigt tacksam.

Han gjorde så mycket: "Spelman på taket" i Hå och Gammelstilla, operett och opera på Gävle teater och i Stora Gasklockan. Jag minns också den vackra och intima föreställningen av Harry Martinsons rymdepos "Aniara" på Folkteatern i Gävleborg.

Vi möttes alltid i teatersammanhang eller på födelsedagskalas. När han fyllde 40 år samlades alla teatervänner i Gotans källare i Ockelbo och hyllade honom. Jodå, prins Daniels pappa var också där. Men också författaren Ingvar Persson, med vännerna från Torsåker, som Christer samarbetade så mycket med kring de pjäser som sattes upp i Gammelstilla.

När jag fyllde 50 år, och hade fest på Valhalla hemma i Sandviken, började vi genast fantisera kring en uppsättning i den gamla anrika byggnaden. När Christer tre år senare fyllde 50 år fick han manuset till "I syrenernas tid" i present. Christer lät mig uppleva en formidabel succé där alla biljetter den första säsongen sålde slut på ett par timmar.

Det sista vi gjorde tillsammans var "Maran" som sattes upp 2009 på Folkets hus i Sandviken. Strax därefter flyttade Christer med hustru Rita till Moussac i västra Frankrike och vi träffades aldrig mera. Det känns tomt.

När jag tänker på Christer ser jag honom sitta i ett hörn av replokalen med ett nytt manus framför sig. Han ler och alla förstår att han trivs med tillvaron som regissör och inspiratör. Nu har Christer Dahlberg klivit ombord på gondolen Aniara och finns på en intressant resa någonstans i yttre rymden. Måhända ska vi ses någon gång. Jag hoppas det.

Bernt-Olov Andersson

Mer läsning

Annons