Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ove och Britta lämnar sitt livsverk

/
  • En institution. Britta och Ove Berg har blivit en institution i Hoforshallen där Ove arbetat de senaste fyra decennierna och Britta nästan lika länge. Men nu har de slutat yrkeslivet för gott.
  • Som ett andra hem. Ove och Britta Berg har tillbringat nästan hela sina yrkesliv i Hoforshallen.
  • Ove Berg på löparbanan. Bilden är tagen 1974 av Arbetarbladets fotograf Lars Rosenblom

Ove och Britta Berg har tillbringat nästan hela sina yrkesliv i Hoforshallen.
Men nu är det historia. De två har slutat och gått i pension

Annons

– Jag har jobbat där i 42 år och tre månader, konstaterar Ove som började som vaktmästare när Hoforshallen var nybyggd.
Då var han i 20-årsåldern och yngst, i dag är han äldst bland de anställda och den ende som jobbat där i alla år.
– Hallen har varit mitt andra hem, säger Ove och tillägger i nästa andetag att han blivit tillfrågad och lovat att ställa upp och jobba i gymmet i höst när det behövs.



Ove har fixat det mesta som behövts fixas i hallen som inrymmer såväl simhall som idrottshall, styrkehall, bowlinghall och ett gym.
– Jag har varit vaktmästare, maskinist och badmästare, hallen är mitt skötebarn. Jag kommer säkert att drömma om den, säger han och ler litet.
Britta har nästan 40 år i hallen, hon också. De första åren som timvikarie, sen var hon hemma med barnen, men från 1980 har hon varit fast anställd.
– Jag har varit badbiträde, jobbat i receptionen, kassan och cafeterian. De senaste åren har jag skött städningen, berättar Britta.



De båda kommer ursprungligen från Hälsingland och träffades på dans i Alfta. Ove var då löpare och tävlade på distanserna 800 och 1 500 meter. Han värvades till Hofors av HAIF och fick naturligtvis jobb direkt på dåvarande SKF. Ett år senare flyttade Britta efter. Under åren som följde försökte flera storklubbar värva Ove, men han nobbade.
– Jag är en skogsmänniska, jag skulle aldrig trivas i en storstad. Här är det fritt, deklarerar Ove och slår ut med armen där vi sitter på altanen vid huset på Bönhusberget.
Ove tävlade i OS 1968 i Mexico, han har sprungit 30 landskamper och tog sin sista SM-medalj (brons) när han var 35 år.



– Mina Gästrikerekord på sträckorna håller fortfarande, de har ännu ingen slagit, säger han stolt.
Under åren som gått har han sprungit många maratonlopp och även åkt Vasaloppet tre gånger.
Det senaste året har han dock inte kunnat hålla sig i form, ett envist diskbråck satte stopp för det. Men han är opererad och på god väg tillbaka i motionsslingan.



Under alla år har de jobbat tillsammans i hallen, inte alltid på samma tider.
– Visst har det blivit mycket jobbprat hemma, men det har gått bra att jobba ihop, konstaterar Britta.
Visst slutar de yrkeslivet litet för tidigt, men båda kände att nu var det dags att göra annat i livet. Resa mer kanske, de fick förresten en resa till Riga i present av arbetskamraterna och arbetsgivaren. Britta funderar på att börja väva.
– Men tänk så fort alla dessa år har gått, säger Britta lätt häpen. Så många vi har sett komma och gå bland de anställda. Och så många barn som vi sett växa upp och som nu kommer med sina egna barn!

Mer läsning

Annons