Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pappaminnen

Annons

Sista gången jag såg min pappa var jag sex år. Det var på flygplatsen i Tehran och jag var ivrig att komma på planet. Det var sagt att jag, min mamma och lillasyster skulle fira jul hos mormor och morfar i Oskarshamn.

”Ge pappa en hejdå-kram”, sa mamma och jag vände tillbaka dit pappa stannat, vid ett staket tror jag. Jag minns inte kramen. Vi skulle ju ses snart igen och jag ville komma närmare den väldiga glasrutan där planen brummade utanför.

Någonstans på vägen bort tittade jag över axeln och såg att pappa, som alltid annars brukade ha bråttom, stod kvar. Han såg allvarlig ut, och lite frånvarande.

Mariam Naraghi

Min pappa var min trygghet. Särskilt trygg kände jag mig när jag fick lägga mitt huvud i hans stora varma händer. Jag minns känslan – och lukten väldigt tydligt. Pappas händer luktade nikotin från de 40 John Silver utan filter han dagligen sög i sig. Jag röker inte själv, men det händer att jag i smyg sniffar in lukten av stora, varma nikotinhänder. Då blir jag varm inuti.

Anna

Min syster och hennes kamrat satt på trappen och skröt om sina pappor. Ovanför i fönstret stod mamma och lyssnade.

– Min pappa kan skjuta med pistol, sa kamraten, dotter till en militär.

Snabbt och triumferande kontrade min syster:

– Min pappa kan slicka sig på näsan!

I barnens värld kan sådana färdigheter smälla mycket högre än det mest grovkalibriga skjutvapen.

Karin

De flesta av oss har inte så många minnen från när vi var två-tre år gamla. Jag skulle förmodligen inte minnas de stunder då jag och min syster badade, om det inte vore för att pappa satt bredvid, spelade gitarr och sjöng. Visst var det roligt bara att bada och vara med min syster, men leka gjorde vi ofta ändå. Med min pappa känslofullt spelandes Let´s work together med Canned Heat blev badstunden något extra. Även om jag kanske inte sjunger lika bra som pappa, så kommer mina barn säkerligen att få uppleva samma sak i badkaret.

Björn Westin

Han satt på stolen i köket far, under de helgtimmar det tog honom att rusta yngsta sonen inför det stora slaget vid sandlådan. På den svartvita teven rullade Ivanhoe, alla små gossar skulle leka riddare och jag hade tjatat om ett eget svärd. Far tog uppgiften på allvar. Han satt lääänge där på stolen. När han äntligen blev klar förstod jag varför - det var kvarterets finaste träsvärd. Hur det gick i slaget? Det vet jag inte, vi var inte hemma när gossarna gjorde upp där vid sandlådan.

Ulf Lindman

Vi simmade mycket, min pappa och jag. En sommardag när jag var nio simmade vi längs Testeboån från Strömsbro till Forsby. Efter en krök mötte vi en kille i kajak.

– Är det här vägen till Ockelbo? frågade pappa.

Jag antar att killen bara log och nickade.

Strax därpå klev pappa och jag upp på en brygga i Forsby och hälsade på en bekant med sommarstuga intill ån. När vi senare simmade tillbaka mot Strömsbro mötte vi killen i kajaken igen.

– Det var ju vackert i Ockelbo, hojtade pappa över vattnet.

Jag minns hur glad jag var över min skojiga pappa.

Ingvars dotter

Jag hann fram i tid.

Några dagar tidigare hade jag pratat med sjuksköterskan som sa att han hade bara några dagar kvar. Jag åkte de 50 milen till sjukhemmet och kom in i rummet där han låg. Han andades i ansträngda, rytmiska drag.

Nästa morgon ändrades rytmen. Andningen gick allt snabbare. Jag höll honom i handen och strök honom över pannan. Så tystnade andetagen. Men värmen fanns kvar i händerna.

Jag gick in till sjuksköterskan som vakade i rummet intill. Han tittade på klockan. ”Fem minuter, vi brukar ge fem minuter”. Pulsen återkom inte.

Närmare hade jag nog aldrig kommit min pappa.

Det hade alltid funnits ett avstånd mellan oss, även om jag vet att han trodde på mig och aldrig ifrågasatte mina beslut och vägval i livet.

Men vi kom aldrig varandra riktigt nära, inte så nära som när jag satt där vid sjuksängen timmarna innan han tog sitt sista andetag.

Han levde sitt liv och jag mitt. Han var lite av bohem, något av enstöring. Kanske är jag det också, fast jag har min hustru och mina vuxna barn. Jag är sonen som bär med sig arvet av fadern, vare sig han vill det eller inte.

Han var en skogsmänniska. Att gå med honom i ospårad terräng kändes tryggt. Väderstreckens tecken i barken och blicken över trädstammar och skogsbryn ledde alltid rätt.

En gång berättade han att han själv kände sig tryggast i mörker. Ett inpräglat minne från finska vinterkriget då man gömde sig bäst för fienden när skymningen fallit.

Han tyckte om blommor, särskilt tulpaner. Därför blev det tulpaner på kistan som stod i kyrkan en gnistrande vinterdag när solens strålar sträckte sig in genom fönstren.

Anders Eklind

Mer läsning

Annons